Livet är nu

Under lovet hälsade jag på en f.d. kollega. Vi pratade om hur snabbt livet kan ändras. Att det finns mycket vi aldrig kan påverka. Vi vet egentligen inget om vad som kommer hända i morgon. 

I morse fick jag läsa den sorgliga nyheten att Sigge 300, en son till Ingvar dvs en bror till Tingla, hastigt gått bort i går kväll. Jag kände inte Sigge, men jag kände hans ägares kärlek till honom och jag sörjer med dem. Så snabbt det kan gå från glädje till sorg. De hade fått alldeles för lite tid tillsammans. 

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
brister och faller och drömmen är slut

2010 fick jag veta att jag hade en tumör som i dåläget inte var elakartad men den kunde bli. Tre operationer senare och med ett bifynd i form av ytterligare en sjukdom (som kunde förklara varför jag ibland blivit så anfådd och har svårt att få luft trots att jag har ganska god kondition) räknas jag som friskförklarad även om jag får gå på årliga kontroller. På något vis tycker jag livet blev bättre efter min diagnos. Jag krånglar inte till det lika mycket. Är mer i nuet. Har blivit duktigare på att våga. Tuffare med vilka relationer jag vill ha i mitt liv. Är mer nöjd över vad jag har. Naturligtvis kommer tunga tider men jag har lättare att inte fastna i det. För det finns så mycket jag vill göra. Känna. Uppleva. 



Jag mötte min sambo Mikael just då jag fått min diagnos. Jag vet att jag frågade honom om han inte var rädd men han sa att han inte var det. Att han utgick från att det skulle gå bra. Det är en ganska skön inställning att ha. Det kommer att gå bra. Det är inställningen tills man blir motbevisad. Och den inställningen smittar av sig. 



Efter 16 dagars ledighet kändes det lite tungt att ställa klockan måndag morgon igen. Men att inleda veckan med en träning piggar ju upp! Det var nämligen dags för Ingridträning med Lusse efter några veckors uppehåll och det gick jättebra. Lusse var fin i grundformen i både trav och galopp. Vi testade även lite byten och åt vänster är han i stort sett säker. Till höger hänger det på mig. Jag hade problem med att jag hela tiden höll på ett krocka med ett annat ekipage som red där inne. Vad jag tar med mig är att det är bättre att rida en längre sträcka förvänd och byta när jag känner att jag har "fri lejd" och ett bra läge istället för att försöka trycka igenom det när jag inte har det, för det kommer ändå inte att funka. 

På kvällen red jag ut Tingla efter vägen och i skogen. Vi jobbar mycket med skänkelvikningar och galoppfattningar från skritt nu. Försöker även att komma ner i skritt från galopp men det är svårt ännu, det blir mellanliggande travsteg. 

Tisdag red jag ut Qharma efter vägen och i skogen. Som jag skrev i förra inlägget så flyttar vi verkligen fram vår comfort zone hela tiden. Min ridbana är tyvärr efter regnen i slutet av förra veckan en knöjlig isig plats omöjlig att träna på för tillfället. Så jag rider ut. Även i trafik och med pannlampa på Qharma. Och hon sköter sig som en prinsessa. 



Onsdag var Julia här och vi red upp till Fäbodvallen. Qharma tog tät och traskade över både knakande is, missfärgad is och genom snö i olika konstellationer. Hon är rätt lik Lusse på det viset, inte mycket som bekommer dem ute i terrängen. Viva deklarerade att hon hade långtråkigt så hon fick komma ut på gången, bli borstad och prova att ha sadel på ryggen för första gången. Det var helt okej, lät hon hälsa. Jag passade även på att hänga på Bella för första gången när jag hade sällskap i stallet. Hon gjorde, precis som jag trott, ingen sak av det. Jag längtar efter att få klättra upp på hennes rygg och lära känna Bella ridhästen. 


 
Torsdag tog jag en helkväll i stallet. Jag var ute så länge att Micke till slut kom ut och kollade att allt var bra. Tingla fick ett ridpass med backträning som gick finfint. Qharma tömkörde jag. Jag tänkte att hon skulle få en liten repetition innan jag ska ha med henne på praktiskt teori med skolan. Vi körde efter vägen och på en vändplan. Qharma superfin och fokuserad men på hemvägen höll det på att gå illa. Jag hade både pannlampa och fullt med reflexer och vi fick möte med timmerbil mitt på flera hundra meters raksträcka. Saktade han in? Nej! Blev Qharma rädd? Ja. Blev jag förbannad? Ja. Det är så fruktansvärt respektlöst och onödigt om det skulle ske en olycka när det enda som skulle behövas för att ge hästen en bra upplevelse är att sänka farten till kanske 30-40 km/h istället för att blåsa om i 70.

Viva hävdade att hon hade långtråkigt även denna kväll så hon fick gå på en liten promenad med mig i mörkret i pannlampans sken. Duktig och cool tjej! Och så otroligt lik sin mor att det är skrämmande. Jag gissar att den dag det är dags att klättra upp på Vivas rygg för att påbörja hennes utbildning kommer det att kännas som ett deja vu. 

Fredag var en stormens dag. Jag var med åk 1 på ridskolan hela dagen. Jag älskar variationen i min nuvarande tjänst. Undervisa i svenska i helklass och mindre grupper, jobba med stöd, förstärka i profilen för häst när det behövs. Jag var lite orolig hur hästarna haft det medan jag var på jobbet men de var helt coola när jag kom hem. Stod med rumporna mot vinden, på det ställe huset skyddar en del och långt ifrån alla träd som riktiga överlevare. Någon ridning var det dock inte tal om i den blåsten, alla fick vila. 



Lördag morgon hade vinden mojnat och vi drog iväg med Tingla och Qharma till ridhus för ett hopp-pass. Jag värmde upp Qharma och skuttade även ett par kryss med henne innan Amanda tog över för banhoppning på högre hinder. Alla tre hästarna, Vidar var också med, skötte sig väldigt bra. 



Jag och Qharma:
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157089087597074/

https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157089087627074/

Amanda och Qharma:
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157089109302074/

Amanda och Tingla: 
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157089101427074/

I dag har vi fixat en del på gården. Lagat ridbanestaket som blåste sönder i fredags. Sågat ner och kastat in sly i hagen åt hästarna. Kollat hagens staket. Bytt vatten i termobar. Och så har jag ridit! Försten ut var Qharma och vi hade en härlig runda i skogen och efter vägen. Qharma blir sällan trött av att åka iväg och träna, det är mer som att det motiverar henne. Det var en pigg häst jag satt på i dag men hon kändes ändå trygg. Och galoppen börjar bli riktigt härlig att ligga och rulla i!

Sen red jag Tingla. Vi red också ut efter vägen plus i skogen, dock åt andra hållet än jag red med Qharma för variationens skull. Där jobbade jag vidare med skänkelvikningarna och galoppfattningarna samt att vi låg och rullade långa sträckor för flåsets skull. Underlaget efter vägen är riktigt bra nu och det var nästan ingen trafik alls så här en söndag morgon/förmiddag. Det är så skönt med Tingla. Vi känner varandra utan och innan. Tingla är trygghet för mig. Trygghet, fniss och energi. Precis som med Ingvar fyller hon mig med glädje varje pass jag sitter på henne bara genom att vara Tingla. 



Viva och Bella hade nog gärna hittat på nåt de med men de får vänta tills det är bättre underlag. Fredagens blåst polerade effektivt fram isen under snön igen. 

Även om inte Lucidor  och jag har setts sen i måndags har han motionerats hela veckan. Onsdag, torsdag, fredag red mamma honom och i dag red Helena. Kommande vecka ska dock innebära mer Lussetid för mig, hoppas jag. Och tid för en hel del annat som är bra. Vänner. Fjordhästar. Kollegor. Familj. Möten med elever. Livet är nu. 



13 jan 2019