Mina hästköp
Inspirerad av en annan blogg, skriver jag nu ett litet inlägg om hur det varit för mig att köpa häst och varför jag köpt de hästar jag gjort.
Jag började hänga i stallet hos diverse ponnyer i byn sporadiskt under 1985. 1987 fick jag upp intresset för häst rejält och började på ridskola. Sommaren 1988 skulle jag få låna en ponny men det var ont om ponnyer att hyra så det slutade med att vi köpte en, Shetlandsponnyn Figaro. Jag hade ridit och kört Figge hos hans förra ägare så han var en känd bekantskap för mig. Att det blev just Figge var mest slumpen, att mina föräldrar kände hans ägare och att min lillasyster var kompis med deras dotter. Jag fick honom i födelsedagspresent och det var självklart en lyckodag. När jag tänker på tiden med Figge i efterhand minns jag mest alla hans upptåg. Hur han gick ner i diket och skulle beta med rockarden. Hur han tvärstannade i galopp och började beta så man flög hals över huvud och hamnade i grönskan själv. Hur han bet mig i armen så det blev blåmärken. Det fanns naturligtvis roliga stunder med Figge också. T.ex. då jag red till en vän och övernattade hos henne och hennes ponny eller då vi deltog i terränghopping och han snällt hoppade alla hindren. Det jag lärde mig av tiden med Figge var att trägen vinner, något jag haft stor nytta av i mitt hästeri. Figge var kvar hos oss tills vi valde att ta bort honom som 21-åring på grund av diverse krämpor.
När jag haft Figge lite mer än ett år var jag ofrånkomligt för lång för att rida honom och hade dessutom fått smak på detta med att träna och hade drömmar om att så småningom börja tävla i hoppning. Dessutom hade mamma också börjat på ridskola och ville gärna rida. Ponny nummer två skulle införskaffas! En som vi kunde rida båda två och var rutinerad så att vi kunde få lära oss eftersom vi fortfarande var ganska gröna. Vi läste annonser och hittade en på en Fjordhäst i Stockholm som verkade perfekt för oss. En ras jag inte visste något om, jag hade knappt sett en Fjordhäst på bild. Gulette var precis så bra som annonsen utlovat. Trygg, med mycket motor men så klok och anpassade sig alltid efter ryttarens kapacitet. Hon var tävlad i hoppning tom Msv B, dressyr LB, fälttävlan lätt klass och var även inkörd. Jag och mamma lärde oss otroligt mycket av henne. Om jag minns livet med Figge som en strid så minns jag livet med Gulette som en enda lång solskensdag. Allt med henne var roligt och gick bra.
Parallellt med Gulette hade jag också d-ponnyn Zabinha. Under 1991 insåg mamma och jag att en ridhäst inte räckte för oss båda så vi började snegla på d-ponny. Hösten 1991 köptes nästa häst in, detta från bekanta i grannbyn. Hon var i likhet med Figge inte heller en häst jag egentligen valde utan hon köptes mycket för att hon fanns nära och tillgänglig, var i en bra prisklass och väl meriterad på hoppbanan. Hon hade mängder av placeringar tom Msv B. Jag tävlade förutom hoppning även lite dressyr och Fälttävlan med Zabinha. Dressyr var inte hennes paradgren, hon saknade broms kan man säga. Det stod alltid "öva halter och övergångar" på våra protokoll. Zabinha var en snäll ponny som jag hade fina framgångar med i hoppningen men hon och jag klickade aldrig på samma vis som jag och Gulette. Zabinha fanns ändå kvar i familjen som sällskapsponny till sin död 2005.
När ponnyåren började ta slut och jag sneglade på stor häst var plånboken begränsad så valet blev en unghäst från en mindre uppfödare där jag haft praktik i årskurs åtta och sedan behållit kontakten. Mirang köptes in som 2-åring. Målet med henne var att tävla i framför allt hoppning och fälttävlan. Hon var på pappret en bra häst för detta och jag valde henne för att jag verkligen ville ha henne. Men Mirang var tuff och med 60% fullblod i stamtavlan även väldigt kvick i reflexerna. Jag var orutinerad och de första åren var ärligt talat mer jobbiga än roliga. Fälttävlan kunde jag glömma eftersom vi inte tog oss av gårdsplan ensama. Hon var på utbildning och tillridning och till och med till salu en sväng. Men på något vis var det ändå vi, en slags hatkärlek. Det gick inte att sälja henne, det var meningen att det skulle vara vi. Och med åren blev hon världens mysigaste dam som jag kunde rida ut barbacka på ensam i skogen. Hon fick prestationsdiplom i hoppning på Kvalitets och tog sedan mängder av placeringar upp t.o.m nationell 1,20 m hoppning. I dressyren tog vi placeringar t.o.m LA.5 (nuvarande Msv C) samt red Msv B med godkända procent. Vi startade även Debutant fälttävlan och Western på C-nivå. Vilken arbetsseger det var när vi sprängde fram i terrängen! Sen avslutade hon karriären med att köras in med rockard som 20-åring och var en fin körhäst under sina sista år. Mirang blev kvar hos mig till sin död 2013.
Foto: Susanne Jonsson, Haststam.se
Gulette gick bort i kolik 1996. Jag var vid den tidpunkten utomlands och jobbade som hästskötare. Planen då jag kom hem var att jag och Mirang skulle flytta hemifrån men mamma var nu på jakt efter sin första egna häst. Mamma började kolla på annonser på unga Fjordhästar -någon annan ras var aldrig aktuell. Så då jag kom hem for vi och provred. Denna gång hade vi faktiskt sovrat annonsmarkanden rejält och utöver de vi ringde på provred vi faktiskt två hästar och valet föll på Champinjon. Champinjon var ett väldigt bra köp rakt igenom. Utöver att hon var en fin skogsmulle åt mamma tävlade jag henne tom LA dressyr, 90 cm hoppning, Western, Bruksridning samt att vi körde henne hemmavid och jag tog det gröna kortet i FT för stor häst på henne. Vi red oxå fyra FjordSM tillsammans, något jag tyckte var väldigt kul.
Under 1998 då jag var less på den unga Mirangs ligistfasoner köptes det halvblod som jag trodde skulle bli hennes ersättare in. Hon växte dock fort och blev för stor för mig att rida då hon hade mkt motor och gång så min dåvarande sambo Calle tog över henne. De tävlade i dressyr tom LA.5 och hoppning 1.00 m. Magitza såldes som läromästare 2003. Magitza var en häst jag valde för att jag trodde på henne men det blev ändå inte som jag hoppats, vi klickade aldrig helt.
En häst jag inte ägde men som kom att betyda mycket för mig var Zorro. Min före detta sambo Calle ägde denna fina kille och jag hade honom som min under några år. Detta var i samband med att Mirang gick dräktig med Shira och åren därefter. Jag hade massor av skoj med honom under de år jag förvaltade honom. Zorro lärde mig vad dressyr är på riktigt och jag fick för första gången nosa på lite svårare rörelser. Vi red tom Msv B, deltog i SRKs div 1 lag. Zorro lärde mig också att tro på mig själv och min ridning då han var en sann läromästartyp, dvs gjorde aldrig mer än han behövde. En annan viktig aspekt med Zorro var att jag alltid kände mig trygg på hans rygg. Mirangs ligistår hade satt sina spår och jag var ingen orädd ryttare längre men Zorro reparerade mycket av detta.
Nu börjar vi närma oss nutid! Då Mirang hade problem med sin mun valde jag att betäcka henne för att låta henne få ett bettfritt år. Resultatet av detta blev Shira. Shira tillverkades med tanken att få en Mirang limited edition. Eftersom Mirang varit ganska odräglig i sina unga år valdes hingst med omsorg. Pappa Aerlines temperament hade gott rykte och han hade placeringar i svår hoppning med en junior på ryggen samt väldigt fina gångartspoäng och hade gått dressyr i Falsterbo som 5-åring, hoppstammen till trots. Livet med Shira har inte varit fullt så slitsamt som med hennes mor, men jag skulle ljuga om jag sa att det gått enkelt. Mirang var envis & tjurig som en ponny. Det är inte Shira men hon har nerv och kan lätt varva upp och explodera. Därmed kräver hon sin ryttare och ledare. Under unghäståren hade jag mycket hjälp med henne. Hon har knäckt mitt ryttarsjälvförtroende både en och två gånger då jag blivit rädd att rida när hon farit runt men hon är också en häst som jag verkligen klickat med. Då allt stämmer går hon mer eller mindre på min tanke. Hon var, precis som sin mor, till salu en sväng men ödet ville att hon skulle stanna hos mig och så blev det. I dag är jag väldigt glad över det för nu är hon i mångt och mycket min drömhäst. Vacker, ambitiös, tillräcklig kapacitet för att göra det jag vill inom dressyren och vi har rent ut sagt skitkul ihop till vardags. Hästen som skrämt mig så pass att jag var redo att ge upp oss är nu den häst jag galopperar fort på ängar med ett brett leende, tävlar på stora utomhustävlingar och vinner priser med men också hästen jag skrittar ut på lång tygel och bara andas med. En riktig kompis med andra ord och jag hoppas att jag får många fler år med henne.
Foto: Susanne Jonsson, Haststam.se
När Champinjon gick bort hade mamma planer på att lägga ner hästeriet men pappa och jag peppade henne att det nog behövdes ytterligare en gul i familjen. Och inte vilken gul som helst, utan Lusse! Nu visste vi vad vi letade efter och ringde på ganska många hästar och provred ytterligare ett par. Tanken var egentligen inte en så ung häst utan helst en på ca 7-12 år men de var omöjliga att finna med de övriga krav vi hade på ridbarhet osv. Köpet av Lusse har varit rakt igenom bra. Han blev allt vi hoppats och lite till. Mammas skogsridningsprins och min kung på dressyrbanorna.
Foto: Susanne Jonsson, Haststam.se
Köpet av Lusse gjorde att jag 2012 köpte in min första egna Fjording, Tingla. Tingla var väl utvald för att jag trodde på just henne. Detta var baserat på såväl stam som det jag sett av hennes uppsyn på film och foton. Tingla köptes för att bli en kompis att tävla med i många grenar, så småningom avel och för att jag ville ha en Fjordhäst här på gården.
I samband med att Shira skulle säljas ägde jag under ett par månader en dressyrvalack med fantastiska förutsättningar och stam för att komma långt inom just dressyren. Tyvärr var han inte fräsch och är i dag åter hos sina uppfödare. I den vevan var jag också inne på att helt lägga ner de stora hästarna då även Shira stod skadad och Mirang var gammal. Tanken var att rida igång Shira och sälja henne. Men under de månader vi tragglade på med igångsättningen kom vi varandra mycket närmare så hon blev kvar och det är jag väldigt glad över i dag! I denna veva köptes även min egen Fjordhäst nummer två in, Qharma. Målet med henne är samma som med Tingla. Om man bor på landet och har eget behövs det dessutom tre hästar så två kan vara hemma då en far på träning/meeting mm. Qharma var också väl utvald, helsyster till Lusse som hon är. Köpt för att jag verkligen tror på henne.
Så vad kan man då lära sig av mina hästaffärer? Första hästen var en födelsedagspresent som jag inte påverkade så mycket. Alla köp av Fjordhäst har varit strålande köp! Fuxar ska jag inte ha, det har blivit mer eller mindre olyckat varje gång. Dessutom är det något med släkten Shira och Mirang som båda har varit nära att säljas men något hos dem har gjort att de blev kvar och tur var väl det så bra som det blev med båda två till slut!
