Inte rättvist

Nä, det känns inte rättvist. För nio dagar sen tog Shira och jag en placering och jag var så glad. Dagen efter red vi ut och livet lekte. Detsamma på måndagen. Lugn skrittrunda på harmonisk häst. Tisdag vilade hon och onsdag morgon var jag ner till ridhuset och trimmade med henne. Jag red på tränsbett och hon fullkomligen dansade. Allt kändes enkelt, roligt och jag var bubblande glad då jag åkte hem. Vi hade testat lite byten, något jag planerat att återuppta jobbet med nu i höst och tänkt be Mats om hjälp med på helgens träningar som jag skulle rida på Shira. På torsdag eftermiddag tog jag in henne för en uteritt. Det blåste rejält då jag satt upp och jag tänkte att vad härligt det är att vi hittat en sån bra kommunikation tillsammans att jag faktiskt sitter upp och rider även sådana här dagar. Vi började skritta och det kändes fel direkt. Hon kändes som Cavaljer, liksom spänd i hela kroppen. När vi kom in i skogen bad jag om trav och redan första steget sa magkänslan nej. Hon hängde i tyglarna på ett sätt jag kände igen från i fjol sommar. Snacka om ridån gick ner. Det kunde inte vara sant. Men det var det. Hem och kolla på volt och jodå, halt på vänster fram. Syntes även i höger varv. Ingen värme, svullnad eller sår.

In i stallet och satte mig i boxen hos henne och grät som ett barn. Jag var så himla besviken och ledsen. Vi som kommit så långt tillsammans, hade hon dragit upp sin gamla skada igen. Det var inte en omöjlig ekvation. Blåsig dag, lerigt och halt i hagen och en häst som har lätt att leva om där. Varför inte liksom. Shira snusade på mig som att "var inte ledsen matte" och jag tog mig samman och gjorde nåt konstruktivt, nämligen satte våtvärmande omslag (hon har haft flertalet hovbölder i sitt liv- det kunde vara en sån), lindade benen runt om och byggde en sjukhage.

Dagen därpå var hon tydligt varm i vänster framhov och upp över kotan. Alla andra ben iskalla. Jag körde med förträning hela helgen. Våtvärmande omslag, lindor och sjukhage samt promenad och pyssel dagligen men hade is i magen nog att inte kolla henne igen förrän lördag kväll och då såg det avsevärt bättre ut.

I dag måndag har vi varit in på kliniken. Jag åkte till http://halsinglandshastklinik.hemsida24.se/ då det var där Shira utreddes och behandlades i fjol. Alltid bäst med en veterinär som sett hästen innan och jag tycker Anette tänker klokt kring både behandlingar och konvalescenser. Dessutom har hon en väldigt fin känsla för var kärnan kan sitta då man väl står där med ett problem. Hästar kan ju inte prata och då krävs det en veterinär som vet vad den ser och vart det är vettigt att börja undersöka. Har man inte det står man snabbt med en häst med tio rakade fält som är bedövad både här och var utan att man är något klokare.

Vi började på löpargången och där syntes ingenting. Så böjde vi vänster fram lågt och hon var lite böjöm och haltade en dryg grad då vi sprang efteråt. Höger fram ua, inte ett dugg böjöm heller. Ut på longervolten och det såg fint ut i höger varv. I vänster varv såg jag att hon liksom släppte ner vänster fram lite rakare, men det var ingen nickning som det var i torsdags. Anette bedömde detta som en liten hälta, dock inte i närheten av vad som var i fjol då vi började behandling.

Hältan sitter lågt, i hoven. Ingen värme eller puls i dagsläget, den försvann på lördagen. Eftersom Shira uppenbart blivit väldigt mycket bättre på bara några få dagar av att bara vila så tyckte inte Anette att vi ska måla fan på väggen och heller inte behandla henne. Hon ska få vila 10 dagar i sjukruta men kan skrittas och ska äta Rheumocam i fem dagar. Sen kollar jag henne själv hemma och är jag osäker åker jag in igen med henne för att få grönt ljus. Så håll tummarna allihopa att vad hon än gjort så har jag stämt i bäcken som tagit tag i detta så snabbt så vi får en kort sjukskrivning och kan dansa igen tillsammans. Har jag tur är det bara en hovböld som jag fått att spricka genom att ha på det våtvärmande. Eller en lätt vrickning. Inte den gamla skadan.

Vackra fröken yrväder

Shira är ganska nöjd med livet i sin sjukhage. Knattarna vill gärna vara med henne, hon har ju fri tillgång till mat! De frågar artigt om hon kan putta ut lite under staketet till dem och det gör hon med jämna mellanrum.

Tingla har fått jobba tre gånger sen sist jag skrev. Jag har varit själv med henne de passen så hon har inte fått dra något. Det ska hon dock få göra till helgen är planen. När det gäller promenader och tömkörning känns det som om allt mer henne går på rutin. Det är ganska läckert att allt går på rutin med en tvååring. Hon är van vid alla vägar häromkring, van att gå i trafik, van att lämna gården ensam, van att motioneras i mörker och blåst etc. Nästa år blir hon förhoppningsvis rid och körhäst och det känns betryggande att ha lagt den här grunden med henne.

Qharma har jobbat en gång. Då hade jag sällskap så jag tömkörde. En runda över bron i skritt och trav och Qharma var jättefin! Jag vill att vi är två så här i början men snart kan vi nog sticka ut ensamma även med tömkörningsgjorden och inte bara på promenad. Qharma gör nämligen stora framsteg. Vi har haft några fighter men jag går alltid segrande ur dem. Bra minne har prinsessan också. Tar jag en fight är hon alltid gudomlig i all hantering flera dagar efteråt. Hon är alltid snäll att hålla på med men hon blir liksom extremt lättsam. Man kan nästan bara titta på henne så lyfter hon hovarna själv då man vill kratsa dem t.ex.

Det är så kul att stå och pyssla i stallet om kvällarna. Qharma är den pussigaste och mysigaste av dem. Med henne kan man stå och greja i timmar, hon bara njuter. Shira som aldrig varit en häst som uppskattat pyssel speciellt mycket har sen hon förlorade sin mor helt bytt personlighet. Nu lägger hon sin panna mot min och står stilla så långa stunder. Tingla däremot tycker pyssel är lite överskattat. Hon vill hellre jobba. Eller äta!

Lusse red jag i torsdags på SRK. Då provred vi en ny sadel. Den var helt underbar att sitta i för mig och även Lusse verkade gilla den hemskt mycket att döma av hur han kändes under ridpasset. Däremot la den sig tyvärr till vänster och hade ruggat pälsen ganska rejält där. Så just den sadeln blev det inte, men man kan ju leta efter en liknande. Vi red ca 1 timme den dagen, testade också lite backning bl.a. inför helgens prövningar.

I söndags var det nämligen dags för ÅFFs KM i bruksridning och brukskörning tillsammans med Jättendals RK. Jag tycker Lusse gjorde en jättebra insats! Vi nollade på vändning i trångt utrymme, lastplatsen, bron, rakridningen, båda halterna, hoppning, alla tre flytta föremål. Sen tvekade han lite på presenningen, stannade upp en sekund i traven innan han glatt sprang över så där fick vi fem straff. Jag var ändå jättenöjd med det. Han har varit rädd för just presenningar och aldrig gått över på första försöket -bara på vattenmattor som är mer fasta i formen. Nu travade han över, duktig Lusse! Sen hade vi ner en bomm som man skulle skritta över samt två konor på serpentiner med konor samt att vi inte klev på plattan. Men så långt, in till sista hindret bara 35 straff. Men där sprack det med besked. Utesluten igen. Han blir rädd då han slår i bommarna och vips har han backat ur. Backning är alltså inte vår paradgren. Ännu i alla fall, vi får träna på!

Den läskiga presenningen

Flytta föremål. Observera min fina jacka!

Inte vårt favoritmoment

Vi var bara tre som deltog i ridningen från ÅFF och de andra två blev delad etta med 40 straff och noll u. Jag kom därmed på tredje plats med 35 straff och ett u. Man kan säga att vi kom sist eller att vi tog bronsmedalj. Jag väljer att kalla det bronsmedalj!

Sen körde Josefin sin Kruse, en stabil runda och som enda deltagare vann de följaktligen KM i körning. Jag hoppas vi kan åka på SM alla tre i sommar!

28 okt 2013