Vi ses i Nangijala

Min första uppfödning finns inte mer. Shira är en änglahäst, återförenad med sin mamma. Det är flera år sen jag släppte Shira men jag har ju vetat att hon funnits nära, haft möjlighet att hälsa på om jag velat, sett henne på tävlingar. Och även om det var ett tag sen hon var min kändes det i hjärtat men jag vet också att hon har haft ett bra liv.  

Redan som föl var Shira våghalsig med en aning svag självbevarelsedrift. Hon hade lätt att varva upp och gick hon igång var det svårt att få henne att landa igen. I ridningen lärde jag mig att behärska den här sidan men hur hon agerade i hagen kunde jag inte göra så mycket åt. Jag kan förstå de hästägare som har sin häst i en 10 x 10 m sandruta för jag har ägt Shira. En häst som drog på sig flera stora hagskador genom att härja runt i vilda bocksprång, trampa snett, fläka sig, gå omkull, vricka sig egentligen helt i onödan. 

De flesta sviterna av hagbuset var snabbläkta, hon var tillbaka på banan efter några veckor. Men två av skadorna blev större och de kom sen vi flyttade ut på gården. Shira fixade helt enkelt inte livet på landet och de stora kuperade hagar vi har här. Juli 2012 skadade hon sig och det tog drygt 5 månader innan hon var tillbaka. Sen hade vi en bra säsong 2013 och ett helt fantastiskt 2014. Det var vårt bästa gemensamma år. Vi placerade oss i majoriteten av alla starter vi gjorde i Msv C, vann till och med en LA. Vi debuterade Msv B på godkända procent. Första halvan av 2015 gick bra även den. Vi var ute och red främst Msv B och började hitta en stabilitet i klassen. Det fungerade bra med uteritterna, vi var trygga och hade roligt tillsammans. Men i juni var det dags igen, Shira härjade rejält vid utsläpp och drog på sig en ligamentskada som blev svårläkt. Hela nio månader tog det och när hon väl var bra igen hade jag lånat Ingvar och bestämt mig för att satsa på Fjordhäst. 

Rent logiskt förstår jag ju att det finns fler människor än jag som kan ta hand om mina hästar bra men jag har höga krav. Det var därför inget lätt beslut att släppa Shira. Hon var en egen uppfödning och jag hade haft henne sedan dag ett. Jag hade dessutom hennes mor över 20 år. Vi hade gått igenom så mycket tillsammans. Via tränare Ingrid lärde jag känna Sofia som var sugen på att skaffa egen häst igen. Hon tog Shira på foder och skötte hela igångsättningen. Vi skrev ett fodervärdskontrakt på drygt 1,5 år. När det kontraktet löpte ut köpte Sofia Shira. De har tillsammans tävlat på Msv B nivå. 

I våras fick jag veta att Shira var ofräsch igen. Det var benet där hon haft sin stora skada som börjat spöka igen. Sen följde en period av undersökningar, behandlingar och till slut ett konstaterande att tiden var ute. Det fanns inte mer att göra. Det var dags att släppa taget. Jag är oerhört tacksam för hur Shira haft det hos Sofia och den kommunikation vi haft. Att jag fått veta hur det var, fick min tid att besöka henne ensam i lugn och ro och ta adjö och jag fick veta när hon var borta. Tårarna rullade under mitt sista besök hos henne men även lite av glädje över att se henne i ett så bra skick trots att hon vilat och var skadad. Hon var blank, fin i hull och muskulatur. En älskad väl omhändertagen häst. Och hon fick flera fina bonusår efter sin stora skada 2015. Så tack Sofia, jag är så glad att det var just du som köpte min prinsessa. Hon kunde inte fått det bättre. Och den som är borta lider inte, det gör bara vi som är kvar. 

























De gula är bäst att krama när man känner tomhet. Fluffig, mjuk päls, djupa svarta ögon och hela uppsynen på dem är gör en liksom glad. Vivan och jag har kört lite ledarskapsövningar ute. Jag testade även att ha henne lös i skritt och trav och hon följer mig oftast en bra stund innan hon kommer på att hon är lös och inser att hon kan snika åt sig en grästuva eller byta färdriktning. Vi har också tömkört på bana + ute. Jag har även haft med draglinorna för att vänja henne vid ljudet och det tog hon ingen större notis om. Vivan och jag har fått en väldigt häftig relation och jag hoppas jag ska få med den upp på hennes rygg nästa år. 

I måndags var Amanda här igen och red ut Bella tillsammans med mig och Tingla. Det var premiär för ridning i trafik samt en ny runda och det gick så himla bra! Bella gick i tät en hel del i skritt och trav. Det är egentligen bara i galoppen hon behöver lite draghjälp men jag tror det är en tidsfråga innan hon vill gå i tät även där. Amandas leende när hon satt av henne lovade gott. Jag har även tömkört henne på banan ett pass som gick bra. Hon hittade formen väldigt fint i travarbetet. 

Tingla har utöver att vara barnvakt åt Bella i skogen även ridits ut tillsammans med Qharma ett pass samt att vi tagit vårt första riktiga dressyrpass sen maj. Hon är inte så stark i kroppen ännu men följsamheten och viljan att göra allt jag ber henne om finns där ändå. Jag hade nästan glömt hur härlig hennes galopp är. 

Qharma har under veckan gått en uteritt med Julia, ett pass ute + på ängen med mig, ett trimpass på banan med mig samt en tömkörningsrunda i skogen med mig i alla gångarter. Ja, för första gången testade jag galopp ute efter en skogsstig och det gick fint. Äntligen börjar galoppen bli så stark och bärig att jag hinner jogga efter henne! 

Också har vi tävlat i dag. Ny tävlingsplats för Qharma och jag skulle ljuga om jag sagt att jag inte gruvat mig lite. Det är lite speciellt på Färsta, en ganska komprimerad anläggning med mycket rörelse (hästar i hagar, bilar, lite mer villamiljö med flera fastigheter nära, stora öppna ytor) kring både parkeringen samt framridningen som även går utomhus. Lite större utmaning än vi mött tidigare alltså. Jag valde kort framridning eftersom hon tappade motorn helt sist. Hon var laddad men skötte sig bra och kändes väldigt fin. Precis innan vi skulle in var det en häst som dansade runt med svansen i vädret och drakblåste och Qharma blev som paralyserad. Ni vet det där läget de inte rör sig ur fläcken och man vet att när de börjar röra sig kan det bli i form av ett fyrverkeri. Inte bästa förutsättningarna alltså och hon var väldigt spänd när vi äntrade banan, tittade på läktaren och stannade och skulle inte gå. Men jag lyckade lirka henne förbi och sen gick proppen ur. Det blev lite slarvigt och hastigt, hon skyggade för några saker och formen var inte helt stadig. MEN hon bjöd framåt hela ritten och höll galoppen utan minsta tvekan för första gången på tävling med mig. Resultatmässigt var det vår sämsta ritt med 59.00% men för mig var det en seger att ha hittat bjudningen inne på banan och att hon valde att vara med mig fast hon varit så rädd. Hon hade lika gärna kunnat frysa fast och bli tjurig eller explodera. I dag var det roligt att rida henne inne på banan och jag hoppas jag ska hitta samma känsla nästa gång. Finliret tar vi sedan, när hon fått mer rutin och är mer avspänd i tävlingssituationen.  

Så här såg vi ut: 

https://www.youtube.com/watch?v=t21ser0WUOA



I morgon är det brorsans tur att tävla! I veckan har han gått i skogen med mamma samt ett trimpass med mig i fredags. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig i morgon, vi har inte trimmat så mycket dressyr i höst utan mest jobbat på att hitta glädjen och bjudningen så målet med i morgon är mest att ha kul och att han ska ge en positiv känsla. 



I dag har vi vinterfixat på gården med hagar och ridbana. Nästa helg går ÅFFs KM här. Jag kommer att rida Qharma. Sen har vi en lokaltävling kvar helgen efter det innan vi går in i vinterträningen. Jag ser fram emot den, tror vi kommer att ha ett helt annat läge i vår. 

5 okt 2019