Växa ifrån varandra -kan man det?
Jag har haft ganska många hästar genom åren. När man köper en häst är det i alla fall för mig med en tanke om att ha den för alltid. Sedan kan saker ske efter vägen som gör att det inte blir så, men inställningen är att köpa en livskamrat. Detta gör att man kan få hästar som man egentligen är "klar" med när det gäller utvecklingsbarheten. Så vad gör man då, säljer och går vidare med en ny kompis eller behåller hästen och gör avkall på det man egentligen vill?
Inget av det är fel enligt mig och jag har gjort både och -även om hästarna till övervägande del fått stanna och jag försökt utvecklas inom något annat med dem istället om vi nått vägs ände i utvecklingsbarhet i en gren. Mirang körde jag t.ex. in som 20-åring och sista åren red jag henne en del barbacka, något jag drömt om att våga ända sen jag köpte henne som 2-åring.
Om man väljer att behålla sin häst gäller det att inte pressa den till mer än den förmår bara för att man själv vill uppåt i klasserna. Då är det ju bättre att byta häst och låta ens egen få komma till någon som vill ha den på den nivå den har kapacitet för. Samtidigt är det så lätt att byta häst gång på gång istället för att kämpa vidare. Ibland är det bara tid som behövs, eller kanske ett annat träningsupplägg eller en annan tränare som tror på en och får en att kämpa lite till då det är uppförsbacke.
Shira var till salu sommaren som 8-åring. Det fanns till och med en köpare på henne men hon skadade sig i samma veva så hon blev kvar för att läka ut. Sen skulle jag bara ut och starta några gånger för att visa eventuella köpare att hon var fräsch och igång. Men läget var helt annorlunda efter hennes konvalscens så hon blev kvar. Och i dag är jag väldigt glad för det. För oj så mycket mer det fanns att utveckla i henne! Säsongen som 9-åring började vi plocka placeringar i både LA och Msv C och säsongen som 10-åring vann vi LA, var placerade i de flesta av våra starter i Msv C och debuterade Msv B på godkända procent. Säsongen som 11-åring startade vi en Msv C som vi var tvåa i och sedan red vi Msv B med godkända procent upp till Msv B.4.
2012 köpte jag ju den häst som skulle bli min storta stjärna på dressyrbanorna. Tyvärr var han inte fräsch och gick åter till sin uppfödare där han fått läka ut i lugn och ro under flera års tid. I dag är han såld till ett nytt hem, och jag har kontakt med hans nya matte och följer dem med glädje.
I dag är jag övertygad om att det finns mycket mer att hämta i Shira än vad jag såg 2012. På samma vis har jag ibland känt att jag kommit så långt jag kan med Lusse under de premisser jag tränar och tävlar honom. Men så har något hänt som gjort att utvecklingen tagit fart igen. Och där är jag just nu -det känns kul med Lusse och det känns som vi går stadigt framåt tillsammans. Även Tingla har jag tvekat kring många gånger. Hon kändes liten och väldigt mycket ponny. Men hon har under denna säsong gett uttrycket liten men tuff ett ansikte och visat mig att fast man är kort i rocken kan man fylla stora kostymer. Ridkänslan inne på tävlingsbanan med Tingla är väldigt häftig. Qharma har ju inte gjort så mycket men där är jag övertygad om att det finns massor att hämta -bara hon anser att jag är den som kör bussen och inte anser mig vara en passagerare. En liknelse Mats använde sig av då Shira var ung. Man måste köra bussen om man har den typen av häst, annars kan man hamna i Arvidsjaur då man tänkt resa till Göteborg.
Kanske är det bara sunt att ta sig en funderare emellanåt. Huvudsaken är nog ändå att man har en häst man trivs tillsammans med och har roligt med -oavsett nivå på det hela.
