Var stolt!
Så här i slutet av året när man summerar hur allt gått tänker jag på vikten att våga vara stolt över det man åstadkommit. Man kanske inte nådde ända fram till de mål man satt upp men att ha tagit stora steg åt rätt håll kan vara gott nog. Ofta är ryttare väldigt kritiska till sin egen insats. Det är bra att man rannsakar sig själv och ser vad som kan förbättras men om man alltid trycker ner sig själv kommer man aldrig att nå framgång. Man måste våga tro att det går, för det kommer att ge en extra växel att kämpa i perioder då det är trögt. Annars är det lätt att man kör fast. Skyller på än det ena, än det andra. Men egentligen är grundproblemet att man inte gett sig själv chansen.
När det gäller Qharma kan jag ärligt säga att jag varit lite orolig att hon och jag ska matcha fullt ut. Jag gillar Qharma jättemycket och hon är troligen den bästa av våra tre Fjordhästar om man både ser till exteriör och gångarter men det räcker med en Shira i stallet. Jobbar man heltid, bor ute i mörka skogen utan ridhus och har man tre hästar känns det som det är en förutsättning att två av dem är mer okomplicerade och inte kräver så mycket mentalt av mig eller i anpassning. Shira är en häst med ett stort hjärta och det finns inget ont i henne alls men hon är känslig. Vem som helst kan inte rida henne och man måste alltid ligga lite steget före. Desstom måste man varva ner för att det ska fungera med henne. Jag kan inte komma stressad och tro att det ska funka att rida Shira. Och det är just så jag uppfattat Qharma också. Hon har för att vara Fjordhäst ganska mycket drag under galoscherna, vilket säkert kommer att göra henne till en perfekt tränings/tävlingskompis. Men jag har varit lite orolig att vägen dit ska bli krävande. Inte för att jag inte kommer klara det, det gör jag. Jag har ju haft både Shira och Mirang. Utan för att jag vill ha enkla mer okomplicerade hästar vid sidan av Shira och den satsning jag gör på högre klasser med henne.
Men i höst har det hänt saker. Qharma har landat. Litar på mig. Härom kvällen fick jag den sista bekräftelsen på att det är så. Qharma och jag var ute och gick. Numera går hon lugnt på slakt grimskaft, inte som i våras då hon var knuffig och hetlevrad. Det var becksvart ute. Plötsligt kommer tre timmerbilar med full julgransbelysning i hög hastighet. Qharma är säker i vanlig trafik med personbilar och brukar inte heller reagera på släpvagnar men timmerbilar har hon inte mött så många gånger och aldrig då vi varit ute ensama och i mörker. Det blir ganska starkt med ljudet och alla ljus. Jag såg hur Qharma spände upp sig, redo att fly. Men jag kortade inte grimskaftet utan la bara handen på hennes hals och kliade henne som jag gör med Shira då hon varvar upp för flykt. Och Qharma stod kvar på slakt grimskaft, ca 1,5 m från de råmande lastbilarna. Rörde inte en min. Fortfarande spänd, men visade med all tydlighet att hon litar på mig så pass att hon tror att jag kan skydda henne från en dylik fara. Det var mäktigt. Och gav mig en tilltro att Qharma är min häst på samma vis Lusse och Tingla är det. Dvs roligt, okomplicerat hästeri. Jag är jättenyfiken hur det ska bli att komma upp på hennes rygg. Hon är inte lika färdig i kroppen som Tingla var eftersom hon är mycket större och mer långlinjerad så jag tror det blir först framåt sommaren det är dags att klättra upp. Men jag ser fram emot det. För det band vi byggt i höst lovar nåt extra. Qharma är inte en i mängden -det har jag vetat sen jag såg henne första gången.
Förutom den kvällspromenaden var Micke och jag ute och gick med knattarna även en annan kväll. De gillar att få komma ut och se omvärlden lite. Micke gick med Tingla som vanligt och jag med Qharma.
Lusse har jag ridit två pass. Ett dressyrpass på SRK då jag la in lite konor och block. Jag testade även lite byten i slutet av passet. Han var jätteduktig! Vi har inte alls jobbat mycket med bytena men han verkar faktiskt inte ha så svårt för dem. Det var klart svårare med Shira i början för hon blev så het och gav sig iväg. Självklart är de inte perfekta på nåt vis ännu, han blir hög i korset och lite avvaktande. Men bara detta att han rent motoriskt förstår vad jag vill och försöker allt han kan lovar gott.
https://www.facebook.com/video.php?v=611879798935028
https://www.facebook.com/video.php?v=611878505601824
Sen var jag i Jättendal och red ut honom i går. En jätteskön runda där Lusses livsglädje smittade av sig. Han blev glad av nysnön. Och jag blir glad av att se de där små luddiga öronen spetsade rakt fram när han tuffar på så fint längs skogsvägarna. 
Shira har gått för fullt hela veckan. Det har varit plusgrader ett par dagar så vi har kunnat både trava och galoppera ute. Två längre uppsuttna rundor med klättring och galopp i backar, en tömkörningsrunda -hon är fantastiskt fin på töm nu- och en uppsutten kortare runda i alla gångarter i skogen här hemmavid. Utöver det har vi varit på SRK två pass och trimmat. Hon är faktiskt mer taggad i ridhuset än hon är att rida ut här hemma, vilket jag tror kommer ge sig då vi kommit in i rutinerna igen. Hon har ju inte varit i ridhuset speciellt mycket sen maj. Under sommarhalvåret plus vår/höst rider jag hellre utomhus om vädret tillåter och då har jag ju i huvudsak nyttjat min egen bana och betalt in mig för att rida på den privata banan i Gåltjärn som har tävlingsmått.
Men även om det är mycket tryck och en del spänning i henne har jag ändå ett annat ridläge än tidigare. En annan ram och kontroll. Jag känner i större utsträckning vad som händer och kan påverka henne bättre. Det är väldigt häftigt. Lite som då man köpt en ny bil med lite extra lulllull och äntligen börjar fatta hur alla funktioner ska användas. På tisdag ska vi rida för Ingrid. Det ser jag fram emot. Det är roligt att rida min sportbil, även om gudarna ska veta att det inte är enkelt.
Och jag är stolt över hur långt jag kommit med henne så här långt. Men det betyder inte att jag inte vill utvecklas vidare eller att jag tycker vi är ofelbara utan bara att jag tror på oss. Att vi kan -tillsammans!
