Vad driver dig?
Den senaste tiden har verkligen vädret försvårat träningsmöjligheterna med häst. Vi har haft över -20 grader flera dagar i rad. Vi har haft blåst på uppåt 20 m/s i kombination med snö. Vi har haft ymmigt blötsnöande i sådana mängder att ridbanan inte längre är ridbar och det är en aning farligt att vistas efter spårig och oskottad 70-väg i sällskap med timmerbilar och mer eller mindre hänsynsfulla bilister. Det är då jag frågar mig vad som egentligen driver mig? Vad får mig att följa min plan och på nåt vis ändå ta det där ridpasset istället för att sätta mig i soffan med en bra bok?
Det finns nog flera svar på den frågan. Dels gillar jag att jobba med utveckling, både min egen och andras. I skolans värld jobbar jag ju med mentorskap och vårt uppdrag är ju att få varje individ att uppnå sin fulla potential. Detta kan ju vara svårt när man har med människor att göra - människor som av olika anledningar ibland väljer att prioritera annorlunda än vad som vore klokast för dem själva. Men ibland lyckas vi i skolan och ganska ofta lyckas jag faktiskt med mina hästar. Kanske för att jag är envis. Kanske för att jag är målmedveten. Men ganska säkert också på grund av min kärlek och relation till de individer jag har i mitt stall. Kanske är det det som driver mig. Att jag faktiskt gillar att göra detta så mycket att jag gör det även när vägen är krokig.
Resan jag gjorde med Ingvar var häftig. När han kom var det ett helt blankt blad, jag hade ju inte ens provridit honom. Men vi hittade snabbt ett samspel och byggde en relation. Jag satte upp små delmål och större slutmål. Slutmål som sedan fick revideras både en och två gånger på grund av att jag uppnådde dem så mycket snabbare än jag trott att jag skulle. Men det kom inte gratis. Det kom av alla de pass jag satt på Ingvars rygg och jobbade med de små, små delarna. Och det kom för att Ingvar kände att han var omtyckt och för att han gärna gjorde detta med mig. Man kan som bekant aldrig tvinga nån att samspela med en, det måste vara av individens fria vilja och jag tror att det måste finnas glädje i samarbetet för att det ska växa. 
Varje dag gör man alla dessa små saker som faktiskt kan ha betydelse i långa loppet. Om vi tar Bella som exempel så är hon en ganska grön häst. Jag har tömkört henne kanske fem gånger, varit på promenad 10-15 ggr, lösgalopperat henne kanske fem gånger. Resten är vanlig vardaglig hantering. Men varje dag tar jag mig tiden att prata lite med henne. Det har gjort att jag är hennes trygghet. Den relation jag bygger med Bella nu är den jag har att falla tillbaka på när hon blir ridhäst. Hon ska veta att jag bara ber henne om saker jag är säker på att hon klarar och jag vill att hon ska få lyckas varje gång och känna sig stolt när hon klarar sina små utmaningar.
I dag är det exakt sex år sedan jag la handpenningen på kanske ett av mitt livs bästa hästköp nämligen Tingla. Den relation jag byggt med Tingla sen dess har gjort att vi är ett lag. Vi samarbetar. Tingla är ett starkt sto men hon är stark med mig och aldrig mot mig. Hon ger precis som sin far en otroligt häftig känsla av att vara ett, lite vi två mot världen. Det kan storma och himlen kan ramla ner, hon är ändå med mig. Ibland är hon till och med den som peppar mig. Jag önskar alla att få ha en sån här relation med en häst nån gång i livet. Sen sist har jag ridit henne på banan tre gånger, ridit ut henne tre gånger och så har vi kört henne ett pass efter vägen. Det som slår mig är att styrkan börjar komma, galoppen börjar bli riktigt bärig och ger stundvis en superhäftig känsla. Jag ser fram emot nästa dressyrträning inomhus på henne. 
Vivan är ju Tinglas dotter och det märks. Hon är lika kavat som sin mor. Kaxig och mjuk i en salig blanding. Jag är så otroligt glad åt Vivan och jag tror att den relation hon och jag redan börjat bygga kommer att ta oss långt tillsammans för Vivan är en häftig individ med en utstrålning som golvar de flesta. Både hovslagaren och veterinären som varit här nyligen tycker att hon är fullständigt bedårande. 
Lucidor och jag byggde snabbt upp en relation mellan oss. Han bodde ju i stan och reds av mig under de första 10 månaderna i mammas ägo. Jag minns hur jag fashinerades över hur klok och trygg han var trots att han bara var tre år. Den linjen har han fortsatt på. Även om jag får påminna honom om hur jag vill ha det när jag inte rider och hanterar honom dagligen längre så finns det ändå där att plocka fram, det vi byggde upp vintern 2010/2011. För det är ju så - en bra relation finns alltid kvar om man inte gjort något för att förbruka förtroendet. Sen sist har jag ridit två Ingridträningar och en uteritt på Lusse och mamma har ridit ut tre pass. Ingridträningen i måndags bjöd på flera riktiga higtlights. 
Qharma är den som jag fått jobba mest med för att få den relation vi har i dag. Kanske för att hon fått mindre tid periodvis då jag haft många hästar. Kanske för att hon faktiskt behövt tiden att mogna. Kanske för att jag hela tiden jämfört henne med hennes äldre bror och den ett år äldre Tingla och faktiskt inte släppte in henne för den hon är. Jag vet inte, men det glädjer mig så att vi är där vi är i dag. Att jag i tisdags kväll galopperade med ett leende på läpparna i både blåst, pannlampesken och mörker då pannlampan laddat ur. Två ridpass har vi hunnit med sen sist samt ett tömkörningspass och en promenad. Vi är ett bra team nu, Qharma och jag. Det hände nåt under hennes misslyckade fölning i våras. Sen dess tycker jag att vi fått en annan relation. 
Och det är nog just det som driver mig mest: nyfikenheten att kunna utveckla relationerna med och kärleken till just de hästar jag valt att ha i mitt stall.
