Tävlingsnerver?
Nu stundar snart ett nytt år och jag har scannat igenom tävlingsterminen och så smått böjat skissa på en planering. Med Lusse vill jag starta Msv C klasser, kanske nån LA. Inte överdrivet många eftersom han funkar bäst om han inte tävlar alltför mycket. Det stora målet med året är som vanligt SM dit han redan är kvalad. Känns han redo kan det mycket väl bli nån Msv B.2 innan året är slut men jag tror det är mer realistiskt att sikta på 2019 med det målet.
Med Tingla vill jag starta LB och ligga på en stabil nivå gärna uppåt 64-65%. Kvala in till ungfjord-championatet vilket inte ska vara ett problem, det som krävs i form av klass och procent gjorde hon redan som 4-åring. Vad som däremot blir en utmaning är att kvala till ungfjord-championatet i körning eftersom det finns väldigt begränsat med tävlingar. Misslyckas jag på den som kommer att gå nära oss blir det nästan inte ekonomiskt försvarbart att åka och göra ett andra försök. I dressyren är det ju annat, där finns ett stort utbud. Att känna att man behöver lyckas i en start kan verkligen göra att tävlingsnerverna sätts på prov. När jag tänker igenom hur det varit genom åren så har jag haft väldigt olika mycket tävlingsnerver beroende på vilken häst jag ridit.
Med Lusse har jag knappt varit nervös alls. Jag har ingen press på mig med honom. Det är inte min häst och jag rider honom så pass lite att det blir en bonus när det går riktigt bra. Självklart vill jag att det går bra och visst kan tävlingsdjävulen sätta sig på min rygg framför allt då vi red WE, då satsade jag rejält. Men det kommer alltid en ny chans med Lusse. Han finns i vår familj och kommer alltid att göra det. Dessuom är han lättsam att tävla. Aldrig spänd på framridningar och presterar ungefär likadant på tävling som på träning. Det beror mer på hans dagsform, om han vaknat på den ambitiösa sidan eller den sidan som gör att jag får jobba lite mer. Men han gör aldrig bort sig, han är rätt jämn i sina prestationer. Det gör att jag känner mig lugn på tävling med honom. 
Med Tingla har jag inte heller varit nervös. Precis som Lusse är hon likadan på bortaplan som hemma. Dessutom har jag bara tävlat henne som fyra och femåring och det har gjort att jag definitivt inte känt någon press, vi skulle bara ut och känna oss för. Att det ändå gått riktigt bra har varit kul men inte gjort att jag känt mig stressad uppåt i klasser eller resultat just pga hennes ålder. Även hon är ju menad att vara kvar här hela sitt liv så det finns gott om tid att utvecklas.
Då jag hade Zorro existerade inte tävlingsnerver över huvud taget. Han var stabil som en moraklocka, precis likadan borta som hemma och även rätt lika dag till dag. Jag visste exakt vad jag hade och det gav en trygghet. Dessutom kunde han på valackers vis vara lite bekväm av sig så det var bara att rida och gjorde jag det bra ramlade rosetterna in. 
Den unga Shira var ganska livlig på framridningarna eftersom hon var mötesrädd. Första året var det Calle och Johanna som satt i hennes sadel på tävlingsbanan men fr.o.m. hon var sex år tog jag över dressyrtävlandet. Första året tävlade jag i säkerhetsväst. Jag var galet nervös inför tävling just för framridningen. När vi väl kom in på tävlingsbanan var det som jag andades ut, skönt att vara ensam! Att det satt en domare där gjorde inte så mycket. Med åren coolade hon ner rejält på framridningarna och då utmanade jag mig själv att välja mer "spooky" tävlingsplatser, börja tävla utomhus osv. Det fanns alltid en viss nervositet när jag skulle tävla Shira men den var inte laddad i prestation utan om hon skulle bocka och bralla och den brukade alltid gå över då jag väl kom in på banan - då kändes det som vi båda fokuserade och taggade till. Ibland bubblade det över men oftast blev det bra. 2014 var vårt bästa år, då ramlade placeringarna in på löpande band. Vi hade befäst Msv C och det kändes enkelt. Shira var trygg i uppgiften och hon älskade att visa upp sig och gav järnet. 
Shira sex år med röd rosett i svansen och jag med säkerhetsväst, tydligt spänd i sitsen 
Shira och jag under vårt guldår på ett meeting vi tog placering i två av tre starter. Denna bild är tagen precis innan vi ska in på banan till den tredje starten. Vi ser förväntansfulla och glada ut!
När det gällde Mirang varierade det genom åren. Som unghäst var hon egensinnig och ganska ojämn i prestation även hemma när det gällde dressyr. Jag visste med andra ord inte riktigt vad jag hade att vänta mig på tävlingsplatsen vilket skapade en osäkerhet. I hoppningen var hon klockren, det var mammas gata för henne. Med åren fick jag därför en prestationsånget i hoppningen - jag visste ju att vi kunde vinna om jag red bra. Det hade jag däremot inte i dressyren för där var vi inte lika vassa. Ju äldre hon blev ändrades därför mina tävlingsnerver kring henne. Jag blev lugn när vi skulle tävla dressyr och nervös när vi skulle tävla hoppning. Så pass nervös att jag faktiskt slutade tävla henne i hoppning och överlät det åt Johanna som även klättrade lite i klasserna med henne till höjder jag inte vågat mig på men som det kändes att folk förväntade sig att jag skulle ha gjort eftersom vi var så stabila på 100-110 cm nivå. 
Med Ingvar kom en annan typ av nervositet. De första starterna för att jag skulle ut med en hingst; jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag insåg dock snabbt att han var jättebra att åka ut med så de nerverna försvann. Det började gå bra för oss, mycket bättre än jag ens vågat hoppas på. Och sakta men säkert kröp ungefär samma form av prestationsångest som jag hade med Mirang i hoppningen sig på. Jag visste att vi kunde och jag ville så gärna visa det. För Ingvars skull, för min skull och för hans ägare Emmas skull. Dessutom var tiden begränsad, antalet möjliga tävlingar bara ett visst antal. Det fanns inget nästa år - det var nu eller aldrig. Det kändes inte så här i alla starter men på SM, NM och i några av Msv C klasserna eftersom jag satt målet 62% för mig själv och det tror jag också är anledningen till att det inte gick lika bra i dem. Jag överförde mina nerver på Ingvar helt enkelt.
NM blev dock en vändpunkt. Jag fick frågor om hur min plan var, hur jag skulle lägga upp det hela, varför jag tänkte så, varför jag gjorde si. Det hjälpte inte där och då men när jag kommit hem och fått landa började jag sakta men säkert ändra mitt tänk och Ingvars och min första start efter NM, den Msv C vi uppnådde nästan 65% är också en av de ritter jag skattar högst med honom. En av de ritter det var bara vi och jag inte ens tänkte prestation, domare eller publik. En av de ritter jag lyckades med det tränare Ingrid brukar säga "gå bara in och ha kul!" och jag tror vår glädje tillsammans lyste och gjorde sitt för resultatet. Det är så lätt att landa i prestationsångest när man vill mycket. Jag är också duktig på att inte nöja mig utan hela tiden flytta fram målen. Målet då Ingvar kom till mig var att ta oss till ett SM och rida hem en prestationsmedlaj i guld (dvs tre LA över 60%). Det blev så mycket mer och det är jag väldigt glad över men också medveten att det är lätt att fastna i att alltid vilja ha mer och inte kunna glädjas i stunden över vad man faktiskt uppnått. Jag tror lärdomarna från NM-äventyret faktiskt kan vara en nyckel till både prestation och glädje i framtiden. 
Vintern har kommit till Norrland med besked och det har varit ljuvligt underlag att rida och köra på. Amanda och jag har ridit ut tjejerna tillsammans två gånger. Sen har jag trimmat dressyr med Tingla på banan två pass, ridit ut henne upp på berget ett pass och så körde Micke och jag henne efter vägen med maratonvagnen dagen före julafton. Idel bra pass med Tingla. 
Qharma har jag ridit på banan ett pass och tagit två promenader och en tömkörningsrunda efter vägen utöver uteritterna med Amanda. Även hon har varit väldigt mysig och fin. Nu har vi bara en inplanerad gemensam uteritt kvar nästa vecka sen blir det nedtrappning inför fölningen. Jag kommer fortsätta tömköra/promenera henne och rida när det passar men vi drar ner på intensiteten. Hon var lagt ut rejält på bredden de sista veckorna så det är tydlig att fölis växer allt snabbare nu. 
Lusse har gått i skogen med mamma fem pass, med mig i skogen ett pass och med mig i ridhuset ett pass. På juldagen lösgalopperade vi Viva och Bella på ridbanan. Bella och jag har även tagit en kortare tömkörningsrunda. Jag har en plan att försöka hinna med lite tömkörning med Bella nästa vecka också. Banan skulle behöva skottas igen, vi har fått ca 40 cm snö det senaste dygnet och det ska komma mer. Det är i alla fall härligt med lediga dagar så man hinner nyttja dagsljuset med hästarna! 
