Online eller offline och att gå i mål

I söndags var Ingvar och jag på tävling, en regional ca 8 mil bort. Helena mötte upp och var sällskap/hästskötare och mamma kom och tittade på första klassen innan det var dags att åka på jobbet för henne. Jag hade anmält till två klasser, LA.3 och Msv C.1 och målet för dagen var att gå in och ha kul tillsammans. Inga krav. Ingen press. Komma tillbaka i självförtroende efter SM och NM och hitta samspelet inne på banan. Jag hade bestämt mig för att rida första klassen och bestämma efter den om vi skulle starta även den andra. 

Inför första klassen satt jag upp 25 min innan start och skrittade fram ute 10 min. Framridningen kändes helt okej. Ingvar var pigg och glad och verkade tycka det var kul. När jag kom in på banan åkte handbromsen i litegrann men jag gjorde ingen affär av det utan bara peppade honom vidare och vi gjorde ett jämnt och stadigt program som både jag och Helena tyckte var aningen bättre än när vi red det sist på söndagen på SM. Framför allt kändes det som att det lossnade ju längre programmet gick och att galoppdelen var mycket bättre än traven. Det blev 62.71% och med detta landade vi på en sjunde plats av tolv starter. 

Jag kände dock att vi hade lite mer att ge och efter att Ingvar laddat om med betfor och jag med vatten satt jag upp 20 min före andra start. Nu var han ännu mer med mig och jag hade en bra känsla då jag red in på banan. Jag viskade till Ingvar att han är världens duktigaste lilla häst, att jag tror på honom och att jag älskar honom och han tittade på mig och jag är säker på att han sa "ja, nu gör vi detta tillsammans". 

Och det gjorde vi. Jag var jättenöjd då jag red ut. Jag kände att vi var tillbaka där jag vill vara. Att vi ville samma sak. Att det var kul. Helena skrittade av Ingvar till fots och jag kollade i Equipe och då jag såg vårt resultat började tårarna rinna. 64.46% i en regional Msv C.1. och med detta hade jag uppnått mitt sista mål med honom: att vara kvalificerade att starta Msv B. Vi gick i mål! En sån grym känsla. Jag sprang ikapp Ingvar och kastade mig om halsen på honom och bara kramade honom. Älskade, älskade häst. 

Med detta resultat låg vi på placering ända till sista ryttaren som petade ut oss. Men 4:a av 9 starter och ynkliga 1,5 poäng från en andraplacering i ett starkt startfält är ett riktigt fint resultat som jag kommer att leva länge på. Och framför allt för att vi gjorde det tillsammans. Det var Ingvar och jag igen, som ett team. Här är några klipp från ritten: 

https://www.youtube.com/watch?v=6QSXjsw_5gY

På måndagen skrittade vi ut i skogen en sväng på långa tyglar. Ingvar kändes stolt och lycklig. Jag är helt säker på att han visste att jag var stolt över honom. Stolt över oss. På tisdagen red vi ett pass på ängen. Jag lyckades släppa all jobbstress och bara vara i nuet. Alla spretiga intryck som drar och sliter blåste bort. Den där sköna känslan av att det inte fanns nåt annat just då uppenbarade sig. Det var bara vi och samspelet mellan oss. Onsdag fick Ingvar vila och i dag har vi haft ännu ett sånt där pass där det var vi fast nu ute i skogen. 

Det är just detta jag älskar med Ingvar. Vi är online. Vi har kontakt. Carl Anders Gerstel skrev så fint till mig häromdagen om just detta: 

Det är nog så att har man kontakt med sin häst speglar man varandra. Det är ju inte alla hästar man blir online med, det är som att ha ett extra sinne och en känsla av blindhet utan.

Det ligger så mycket i de raderna. Och det är just den känslan jag saknat med en del hästar jag haft. Jag har kunnat rida dem, jag har haft framgångar med dem men jag har alltid saknat det där sista. Det har funnits den där känslan av blindhet. Det har aldrig varit 100% som det är med Ingvar.

En annan häst jag också är online med är Tingla. Det har jag varit ända sen jag hämtade henne 10 månader gammal i Månstad. Tingla är min själsfrände. Hon får mig att bli modig. Hon får mig att våga viska för jag vet att hon lyssnar. I måndags skrittade vi ut tillsammans och i onsdags red Helena henne tillsammans med mig och Lusse i skogen. För varje pass jag sitter på henne inser jag hur mycket jag saknat att rida henne. Vivan är helt klart sin mors dotter vilket gör att jag vet att jag troligen även kommer att vara online med henne. Det känns så redan nu fast hon bara är 3 månader. 

Qharma har hunnit med tre pass sen sist. En skrittrunda i skogen, ett pass på ängen och ett på ridbanan. Hon är känslig för vikthjälperna och när jag hamnar fel får vi trassel med galoppfattningarna. Bara att göra om och göra rätt. På ängen där det är rymligare kommer hon till sin rätt och får plats bättre med sina stora gångarter. Ibland är det lite brus på kanalen mellan oss men i morse var det toppenmottagning. Qharma väntade, lyssnade och ville vara med mig. Just den känslan är så viktig för mig, att hästen är med mig. Jag vill inte ha protester och tvång, jag vill ha hästar som vill som jag och det är min uppgift att motivera dem till det.

Lusse har gått fyra av fem dagar precis som Ingvar. Helena var i Jättendal och red honom i söndags. Sen red mamma ut honom måndag och torsdag och i onsdags körde hon upp honom hit. Jag inledde på hans rygg i skogen tillsammans med Helena och Tingla. Då vi kom tillbaka trimmade vi lite på banan tills jag tyckte att han var på hjälperna och Helena tog över. Hon har ju ridit honom en del nu men aldrig på banan. Det var roligt att se honom från sidan. Tio är gammal är vår Lusse välutbildad och pampig i dressyrjobbet men han går heller inte gratis utan kräver en ryttare med lite kroppskontroll och en tydlig plan. Då blir man online med honom och han blir så lätt på hjälperna. 

Kanske är det det som är roligast med hästar - att bygga en relation där man hittar varandra. Det är då resultaten kommer men också då alla de där vardagarna blir roliga. 




31 aug 2017