Mod och lite sorg
En vecka med många intryck är slut. I början av veckan var jag på resande fot med jobbet och utmanade helt klart min egen comfort zone när det gäller mod. Med bultande hjärta gjorde jag det och det kändes riktigt bra efteråt. Det är nyttigt att stretcha sitt mod emellanåt, det är ju inte minst hästsporten ett bevis på. Ska man vidare måste man våga prova. Som nu i vår då jag klättrat upp på Bella för första gången, trots att jag haft så mycket trassel med min egen rygg. Belöningen är känslan efteråt. Jag klarade det, det gick ju faktiskt väldigt bra trots lite nerver. Samma känsla hade jag efter min första start med Qharma. Jag har väntat på det så länge och nu var det gjort. Det blir som ett lyckorus som bygger självkänsla av att man vågade och det gick bra.
I skolans värld möter jag med jämna mellanrum tyvärr baksidan också. När människor tar sig rätten att montera ner en annan människas självkänsla ett stycke i sänder.
Pulsen hög. Det flimrar för mina ögon och trummar i öronen. Känner hur jag tappar sammanhanget. Det ekar i mitt huvud. Alltid på min vakt. Ser alltid till att ha ryggen fri. Helt mentalt slut av att vara i samma rum som andra människor. Men det är inte över för att jag kommer hem för det följer med mig via min mobil. Med intentionen att skada går drevet, programmerade att hitta en syndabock. Bekräftar varandra. Tillsammans är de starka. Allt medan jag brister bit för bit utan att de riktigt ser den skada de åsamkar.
Mobbing finns i många former men är lika vidrig var eller hur den än visar sig.
Här hemma på gården har vi också haft en tråkig incident. Smillah, den kanske mest personliga, sociala och envisa katt jag haft fick lämna jordelivet på midsommaraftons morgon efter en skada. Aldrig mer ska hon lägga sig på fyrkantsspåret när jag rider, krypa ner i Ingrids väska när hon har träning här, fånga råttor med knivskarp finess eller söka upp alla människor hon ser för en stunds gos. 
Vi har kvar hennes son men han saknar och sörjer så vi får se om det blir ytterligare en katt på gården framöver.
Hästarna har det varit full aktivitet med. Viva och jag har gått på promenad två kvällar och tömkört en. Jag försöker utmana henne med olika underlag, kliva över pinnar, hoppa över nåt litet dike osv och hon blir tuffare och tuffare. Tömkörningen går jättebra. En liten film från i går kväll:
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157498217257074/
Julia och jag har gjort två längre uteritter med Stolplyckansyskonen som funkar väldigt bra ihop på tur. Sen har jag ridit Lusse ett pass på SRK där vi jobbade skolor och byten inför nästa helgs tävling samt tömkört honom ett pass här hemma. Vi skrittade fram i skogen en halvtimme och körde sen en halvtimme på banan. Han var riktigt fin och klart mer liksidig än första passet jag tömkörde när han kom hit för årets bootcamp så det händer saker hela tiden. 
Qharma har gått en uteritt och två dressyrpass på banan med mig också utöver uteritterna med Julia. Även där händer det saker hela tiden. Jag ser fler och fler likheter nu då Qharma börjar bli mer utbildad. Just nu är jag inne i en träningsfas med båda två och faktiskt inte jättesugen på att åka till SM med Lusse på samma sätt i år som jag varit andra år men jag antar att det blir kul bara vi kommer dit. Däremot ser jag verkligen fram emot resan till Danmark i augusti. Biljetter och boende är bokat och vi blir tre glada själar som åker från Norrland via Skåne. Inte minst ska det bli jättekul att träffa Emma och Ingvar igen. Ingvar som jag verkligen utmanade min comfort zone med då vi startade NM. Resultatet i själva tävlingen den gången var ju inte vad jag hoppats på men jag vann något annat; rutin, ett betydligt hårdare pannban på tävling och inte minst nya vänner. Och det är väl en sorts magi i sig.
