Meningen med...

Ibland undrar man varför saker sker. Det går inte att hitta någon vettig anleding. Är det Karma? Har man retat ödet? Sker det av en anledning över huvud taget eller är det bara en slump?

I fjol då min dröm om en stor dressyrhäst för de högre klasserna dog i takt med att höstmörkret sänkte sig och juristen hjälpte mig reklamera honom. Detta samtidigt som jag skrittade en knasig Shira konvalescent i mörker, kyla och blåst månad ut och månad in. Ja, då undrade jag ofta varför. I dag vet jag. Det var meningen att hon skulle bli kvar hos mig. Fröken yrväder som kan vara en prövning i sig, men utan henne hade det varit ännu tyngre i dag. Hon är trots att de inte var speciellt lika till utseendet vid en första anblick en stor del av Mirang. Ibland skymtar det förbi i minspel, hållning, de blir rädda för samma saker, sättet de rör sig och hur de tar morötter ur min hand.

Jag är glad över hur jag tog tillvara på den sista tiden. De tre gånger jag red några få minuter på åkern här bredvid. Kände hennes glädje över att få vara med igen. Fotodagen jag och Julia hade i söndags. Den extra stunden i stallet om kvällarna sista veckorna. Den extra moroten och hötussen hon fick. Stunderna jag satt i hennes box och hon alltid så försiktigt nosade på mig. Jag trodde inte jag skulle sakna henne så mycket, att det skulle göra så fysiskt ont. Att komma till stallet i morse och det var knäpptyst eftersom rangordningen var sådan att Mirang skulle gnägga först och få sin mat först. Till slut stämde gudskelov Tingla in med sitt karaktäristiska grymtande, vilket brukar komma som morgonhälsning nummer två annars. Att komma hem och bara se tre hästar i hagen. Att mocka hennes box och ordningen är helt annorlunda eftersom Qharma bor där nu. Lilla Qharma har en stor box att fylla.

Shira saknade henne så det var hjärteskärande i går. Sökte, tittade bortåt vägen, gnäggade. I dag har hon landat och verkar nöjd med sina nya kompisar knattarna. Knattarna som tar livet med en klackspark, en trygghet för fröken yrväder fast de är så mycket yngre än henne. Shira är ingen flockledare, det är hon alldeles för ranglåg för. Så den nya ledaren är Tingla. Lilla Tingla, två år gammal har redan klivit in i kostymen av flockens trygghet. Jag är glad att vi köpte Tingla. Fast hon är lite väl liten och kanske inte blir den dressyrhäst jag hoppats på av den anledningen kompenseras det av hennes personlighet. Hon behövs som den trygga punkten på gården. Dessutom är hon fantastiskt rolig att arbeta med på töm så jag hoppas hon ska bli lika fin i vagn. Tingla är en ganska klåfingrig och rätt på häst. Hon vill gärna dra i grejer och är den enda av mina hästar som kan vara lite smånafsig rent utav. I går då jag satt i hagen på en sten kom hon fram till mig, lugnt och försiktigt. Sen ställde hon sig och snusade mig försiktigt i ansiktet och håret en lång stund på ett sätt som inte alls är typiskt henne. Jag tror hon visste att jag behövde det. När hon stått så en stund kom även Shira och Qharma fram och stod och myste med mig. En fin stund. Jag skulle säga att Tingla har social kompetens. Dessutom har hon lärt upp Qharma som vid detta ihopsläpp betedde sig helt annorlunda än då hon kom hit i mars. Denna nya lite försiktigare attityd ledde till att hon och Shira snabbt kom på rätt kurs med varandra och jag tror de kommer att bli goda vänner. Tingla är ju Shira redan ett stort fan av sen de gick tillsammans innan Qharma kom.

Det händer mycket i Shiras och min relation och har så gjort en tid. I lördags red vi för Mats och han var nöjd med vår utveckling. Tyckte att formen förbättrats avsevärt, nu orkar hon gå uppe och framme långa stunder och har ett annat flöde. Och när hon spänner till kommer jag snabbt tillbaka på banan just för att min inställning till henne är annorlunda. För mig är det ännu viktigare nu att vi lyckas. Kanske inte lyckas som i vinner en massa dressyrtävlingar utan lyckas som i kommer dit jag var med Mirang. En gemensam tillit och trygghet med varandra. Det ska vara kul att rida varje dag. I måndags hade vi ett närmast magiskt pass på min bana här hemma. Det blåste, Shira var uppspelt och yr. Men från jag satte mig i sadeln så var hon med mig. Så mycket energi men allt användes med mig. En otroligt häftig känsla som jag även hade bitvis under passet för Mats. Stunder som dessa känns det som vi kan göra det jag drömmer om tillsammans.

Förutom dessa magiska pass har hon gått en del i skogen, två pass på töm, ett uppsuttet och två till fots. Efter alla mil vi gick under hennes konvalescens är hon en ängel att promenera. Oavsett väder och vind kan jag leda henne i grimma. Hon stannar då jag stannar, backar om jag backar. Ibland lägger jag grimskaftet över hennes hals och så får hon gå lös och hon följer mig. Fina fröken yrväder.

Med knattarna rullar det på med deras arbete i selen. Tingla har fått dra sitt däck en gång till och det gör hon så fint och okomplicerat. Jag har även tömkört henne i skogen. Hon är fruktansvärt lydig. Jag kör henne som en vuxen häst om man frånser att jag inte kräver form. Hon travar i det tempo jag vill -det går att variera, gör halter, ryggar, står stilla så länge jag ber henne, gör fina övergångar skritt-trav och i dag provade vi även att fatta galopp. Det blev nåt skutt och några få språng innan det blev trav igen, men alltid en början. Qharma har jag tömkört en gång. Hon var jätteduktig. Självklart testar hon lite och förstår inte helt men jag upplever henne väldigt lättlärd och orädd i det här arbetet.

Lusse är inne i en period då han ska testa gränserna lite. Jag red honom för Mats i söndags och Mats tyckte inte det var konstigt. Lusse har i sommar blivit mycket starkare fysiskt och orkar på ett helt annat sätt. Men när de gör det så brukar det komma som ett brev på posten att de även testar att använda den nya styrkan lite emot matte ibland och så har det varit sista tiden. Det skuttas lite extra i galoppen då jag ber om samling, han blir som en liten gul pråm då jag ber om ram. Han accepterar ju sitt öde så valack han är, men just detta att ens prova om det finns andra alternativ är nytt. Ju mer jag rider honom ju bättre blir det. I lördags var han tämligen busig. I söndags för Mats tyckte nog Mats jag överdrev då jag sa att han testat gränser lite för efter framridningen var han helt med på noterna och fantastiskt fin i både traven och galoppen. Sen satt jag på honom i onsdags. Viktoria som var med mig då jag for med Mirang på sista resan följde med på en uteritt för att rensa tankarna efteråt. Då var Lusse idel solsken och exemplarisk. Nu ska mamma rida några dagar och på lördag ska vi rida DM i bruksridning. Återstår att se om det är den gula gentlemannen eller Lusse ligist jag fått med mig i trailern.

Jag vet att det beslut jag tog var rätt. Men också att det kommer ta tid att landa i det nya. Jag är ändå glad att jag har Shira, Tingla, Qharma och Lusse. Fyra helt olika individer, alla med sin speciella personlighet. Tänk att lilla fröken yrväder nu är äldst av dem.

Juni 2013:

Rymden brinner middagsklar. Skuggorna stå korta. Underligt att allt blir kvar, när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi som blir kvar och världen blott en syn som drar förbi över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö, skyarna som välva, intet märker att vi dö. Märker vi det själva?

Äro vi som leva här bränsle eller flamma? Liv och död, kanhända är det i grund detsamma.

26 sep 2013