Jag vet det ju egentligen - om ryttarmod och inställning

Jag är ingen modig ryttare. Jag var det en gång men blev ganska bränd av den unga Mirangs bravader och det som hände för 25 år sen har satt sig bergfast i ryggmärgen. Men däremot är jag envis och har jag bestämt mig för att klara nåt så hittar jag vägar att komma dit. 

Att byta ras var ett steg i rätt riktning. Jag har på Fjordhästarnas ryggar mer och mer hittat tillbaka till hon jag en gång var. Men det jag kan tycka är läskigt är när det blir oförutsägbart. När hästen blir väldigt rädd eller laddad och liksom tappar kontrollen över situationen. Det kan ske vid ridning med för hästen okända hästar så den blir mötesskygg, när man är på en stor tävlingsplats, på öppna ytor som en äng, då man rider i stark blåst. Eller för all del då man rider unghäst. Unghästar är oförutsägbara, det hör till deras natur. För dem är ju allt nytt. De kommer att reagera på saker i större eller mindre utsträckning. 

Med detta i baktanke kan det låta dumt att jag valt att enbart köpa unga oinridna hästar de senaste åren. Och visst är det så att det varit pirrigt i början med några av dem. Aldrig med Lusse. Och aldrig med Tingla. De två har en så stark inre trygghet att även jag kände mig 100% bekväm på dem redan från första uppsittningen och den känslan har bibehållits. Men det var länge så med Qharma. Faktiskt fortfarande i år då hon är sju år gammal, i vissa situationer. Och även med Bella har det känts lite spännande. Bella är väldigt snäll men hon är kvick i reaktionerna. 

Amanda och jag har pratat en del om detta och hon har samma känsla som jag. På Tingla är man 100% säker om så himlen ramlar ner. Med Qharma kändes det länge lite mer oförutsägbart. Bella är nåt mitt emellan, men mycker mer samma känsla som på Tingla än med Qharma. 



I veckan har jag tömkört Bella två pass, ett på banan och ett i skogen. Hon har varit pigg och fin att jobba med. I går hade jag bokat upp sällskap med min sambo så han skulle följa med oss ut i skogen. Jag börjar känna mig rätt trygg på hennes rygg men helt ensam vill jag inte rida Bella ännu. Min strategi är att skapa goda förusättningar för mig och hästen så många gånger att vi bygger upp ett gemensamt vinnande koncept där vi litar på varandra. Göra vardag av det som kännts lite nervkittlande helt enkelt.

Så vi skrittade iväg. Det kom ett par bilar när vi red efter vägen men Bella reagerade absolut noll på detta, inte minsta fiber i hennes kropp spändes då de passerade. In i skogen och där lämnade vi sambon och travade iväg, Bella med spetsade öron. Bitvis försökte hon dra ner huvudet lite och bestämma farten men det var lätt att få henne att lyssna. Vi skrittade och travade och på hemvägen tänkte jag att ja, jag vågar. Jag har galopperat henne i den här backen en gång förut fast då med draghjälp. Men uppenbarligen är galopphjälpen befäst på Bella nu för hon fattade galopp direkt på hjälpen och höll den de ca 200 meter jag ville galoppera. Hon har väldigt härlig och välbalanserad galopp, i synnerlighet med tanke på att hon bara är tre år. 

Det kan finnas fördelar med att rida hästen från unga år också. I alla fall om man tar hjälp med de bitar man själv känner att man tvekar över. Man kan nämligen lättare befästa det beteede man önskar hos hästen om man har första chansen att programmera den så att säga. Det är svårare att ändra på en ovana en häst hunnit få. Qharma har ju varit ganska laddad periodvis och det jag försökt lära henne är något Mats lärde mig med Shira. Är hon psykiskt spänd måste jag försöka få henne fysiskt avspänd. Hon får inte köra upp huvudet och drakblåsa eller dra iväg. Jag försöker lossa sidorna, forma henne, rida öppna, sidvärts, göra halter och krama i tygeln så jag får eftergift. Då kommer den psykiska avspänningen också. Det tänket har jag med Bella nu. Blir hon för laddad gör jag halt, ber om lätt eftergift och klappar, sen får hon gå fram igen. Detta koncept har jag kört i tömkörningen ända sen hon var ett år och hon vet att hon får inte gå förrän hon kommit till ro så det fungerar riktigt bra i ridningen med. 

Så fast jag är lite försiktig kommer jag nog fortsätta med unghästar av den här rasen. Jag gillar att forma dem och jag tror att jag med åren blivit ganska bra på att utbilda unghäst med hjälp av mitt team i form av sambo och Amanda. 



Tingla har fått ta det ganska lugnt i veckan. Förrutom ett dressyrpass på banan där hon var fin har hon fått vara lots till Vivan vid promenader i trafiken och skogen två gånger. Det fungerar väldigt bra. Vi promenerade en kväll i pannlampans sken och då kom en bil med släpvagn i ganska hög hastighet. Men Tingla ställde sig mellan Viva och bilen och Viva höll andan, tittade storögt på hennes modiga mamma som hon tycker så mycket om. Eftersom mamma inte var rädd blev inte Viva heller det. Vi ska jobba vidare med dessa promenader. Befästa att hon får lyckas så många gånger att hon till slut inte är rädd längre. 

Viva har även varit ute på en egen lite kortare promenad men då gick vi inte i trafiken. Men den största framgången med Viva denna vecka är nog ändå att hon accepterat spolspiltan. Det här varit lögn i helvete att tvätta Vivan i spolis. Hon har flugit ut därifrån lika snabbt som hon kommit in, stått på bakbenen och levt om. Men nu då allt är så lerigt tänkte jag att vi måste ta tag i det en gång för alla. Hon är ändå två år gammal nu och kommer ju behöva duscha allt oftare som ridhäst i framtiden. Så jag tog hjälp av min stora, starka sambo. Första gången flög både Micke, hans glasögon, Vivan och det blev lera högt upp på väggarna. Men spolad på benen blev hon. Andra gången var hon skeptisk men det flög varken hästar, människor eller grejer. Då sa Micke att nästa gång kan du spola henne själv. Och banne mig! Dan efter höll jag henne i grimskaftet med ena handen och spolade benen med andra och hon stod som en staty och så har det varit sen dess. Vilken seger! 



Även med Qharma har det varit flera segrar i veckan. Jag vet ju det egentligen, att allt handlar om inställning. Om jag tror att det kommer att gå så gör det det. Tvekar jag så går det inte. Mina känslor och tankar kommer att avspegla sig i min häst och har man som jag har i Qharma, en lite mer egensinnig häst som kan bli både introvert och lite explosiv så måste jag som ryttare vara desto mer stabil. 

Julia har varit sjuk så jag har ridit Qharma själv hela veckan. Vi kommer köra mer utomhus nu ett tag, lite dressyrvila efter att ha tävlat ganska intensivt en period. I tisdags red vi ut, trots stark blåst. Det kittlade lite i magen när jag stack iväg men jag tänkte på mantrat kloka vännen Johanna kör med eleverna, att allting går. Man måste bara ha rätta viljan och inställningen. Och visst gick det bra, jättebra faktiskt! Qharma var superfin och all energi användes till arbete. Onsdagens pass detsamma - inga problem för jag red bra. Velade inte, litade på henne, hon litade på mig. Torsdag kväll tömkörde jag henne en stund på banan i lyktornas sken. Fin häst! Sen harvade jag banan och det var tur för den natten frös den på och nu är den hård men platt vilket är toppen. Jag vill ju kunna använda den i vinter och det är ingen höjdare om den fryser ihop och inte är nysladdad. 

Lördag och söndag har jag ridit henne på rundor vi brukar ha problem för det finns en del att titta på. Lite vingel har det varit på bortvägen men lättlöst sådant och resten av turerna har hon gått som tåget. Jag känner att vi har ett helt annat samspel och tillit till varandra nu då vi varit ute och tävlat en del. Vi har byggt en god cirkel tillsammans. Vi kan lösa de problem som uppstår och hon litar på att de order jag ger henne är okej. Det känns väldigt roligt med Qharma nu. Periodvis har jag nog inte trott att jag skulle komma till den här känslan med henne. Men med mod, envishet och strategier börjar vi närma oss målet trygghet tillsammans i alla lägen. 

Trygghet i alla lägen är ju något jag har med Lusse. Han har gått i skogen med mamma mån, tis, ons. Sen tömkörde jag honom på SRK fredag - superfin var han! I går var jag till Jättendal och red ut honom. Exemplarisk häst, underbart väder och varenda byteshjälp resulterade i ett rent byte. En riktig kanonrunda att minnas när busvädret drar in. 



Hästarna börjar komma in på lite mer vinterliknande foderstater. Vi har fodrat med första inplastade balen som såg superfin ut. Hoppas resten är lika fina! Vi har även sopat ur höboden från fjolårets hö och fått hem ett lass med årets småbalar torrhö. Ännu går de kvar i stora beteshagen och jag hoppas de kan gå där ytterligare ett par veckor så det får frysa på helt i den blivande vinterhagen så den slipper bli knölig och söndertrampad. 

I dag har sambon vinterfixat traktorn. Bytt olja, satt på kedjorna, snöskopan och bladet. Vi planerar att köpa en kraftfullare snöslunga som jag kan skotta med i vinter de gånger sambon inte är hemma då traktorn med ålderns rätt är trögstyrd och tungkörd. Har du nåt tips? För snart är den här oavsett jag vill eller inte. Vintern. 







27 Oct 2019