Härvarande
I skolan pratar vi ibland om att vara härvarande. Eleverna sitter förvisso i klassrummet rent fysiskt så närvarande är de men frågan är om de är härvarande? Dvs där helhjärtat och med fullt fokus eller om deras tankar är någon annanstans, redan på väg ut genom klassrumsdörren. Jag själv är i högsta grad härvarande då jag leder en lektion men jag kan villigt erkänna att mina tankar ofta varit någon annanstans på fortbildningsdagar och konferenser. När det blir för mycket stress och agendan är för full. Då man inte orkar engegera sig fullt ut. Då skallen säger att nu räcker det och börjar sortera vad den tycker är viktigast just då. Det är då autopiloten går på och man börjar tänka på annat. Vad man ska göra i helgen...bygga en handlarlista i minnet...hur var det där dressyrprogrammet nu då...nästa vecka ska jag börja med en ny uppgift i Svenska 2 hur ska jag bygga upp den...osv.
Det svåra med Shira är att hon kräver att jag är just härvarande. Jag har tänkt på det en del denna vecka för passen har fallit så olika ut. I måndags morse red vi ut en längre runda, 75 minuter. Hon var till en början lugn och fokuserad men på hemvägen blev hon övertaggad och kastade sig för grejer, skulle vända, bocka och hålla på. Jag löste det och passet slutade bra men frågan är varför tokade hon på hemvägen när hon gått förbi alla dessa saker utan problem på bortvägen? Var det att hon kände min stress komma för att jag skulle iväg då vi kommit hem, att jag började tänka på annat och inte var med henne längre? Efter att hon busat var jag ju tvungen att fokusera på henne igen och då "kom hon tillbaka" till mig. På tisdagen följde Micke med oss ut, han gör det ibland om jag bara ska skritta och han känner för en promenad. Shira var avspänd och nöjd. Frustade och skrittade på lång tygel 40 minuter. Var det för att jag verkligen var där, här och nu? I och för sig inte helt fokuserad på henne eftersom jag pratade en del med Micke, men definitivt i nuet utan stress själv. Onsdag tömkörde jag en halvtimme. Den kvällen var jag verkligen sugen på att komma ut i naturen efter nio timmar på jobbet där allt gått non stop. Shira jättefin. I kväll har jag ridit ut, men först efter att hovis var klar. Dvs jag hade verkligen landat efter arbetsdagen och Shira hade hunnit stå inne och äta en stund. Hon var förvisso väldigt pigg och taggad men inte alls som i måndags. Vi har 40 fina minuter tillsammans i mörkret. Kanske för att jag verkligen var där.
Shira och hennes bästa vänner knattarna
Med knattarna blir det på nåt naturligt vis alltid att man är där, nu och då, eftersom jag inte jobbar dem lika mycket. Så de dagar de jobbar är jag verkligen laddad för det och fokuserad på uppgiften. Det är väl lite av tjusningen med unghästar. Små framsteg känns stora eftersom man börjar från start. Man kan få känna glädjen i att lyckas med enkla saker eftersom de inte alls är självklara med en unghäst.
Qharma och jag var ute och joggade i måndags. I början av rundan mötte vi grannen som var ute och gick och hade sin svarta hund med. Den syntes inte i mörkret, bara hördes, så Qharma hade en liten nära döden upplevlse ur hennes synvinkel. Än en gång fick jag bekräftat att hennes förtroende för mig ökat. Rädd var hon, men hon flydde inte. Och efter att jag hade växlat några ord med grannen var livet okej igen. Sen joggade vi. Qharma följde mina steg perfekt. Kortade jag upp dem gjorde hon också det. Sträckte jag på benen gjorde hon det med. Det var en riktigt rolig joggingrunda. Jag gjorde ofta så här med Tingla förra vintern och det la grunden till hur fin hon blev att visa på treåstest och premiering så jag hoppas att det ska ha samma effekt på Qharma.
Jag glömde berätta i förra inlägget att jag hängt på Qharma för första gången! Om det sa hon absolut inget alls. Jo, gott med morötter! Samma kväll satt jag även upp barbacka på Tingla i stallet för skojs skull. Jag var sugen att känna hur det kändes och det var som jag misstänkt, bekvämt som i en trivsam väl insutten fåtölj. Vi får se om jag vågar mig på lite barbackaridning då det kommit snö!
Hovis var som sagt här i dag. Shira skoddes runt om med snösulor och Qharma verkades men det var ju inget nytt under solen. Det var det däremot för Tingla, som skoddes bak för första gången. Underbar häst, sa hovis! Inte nog med att hon lyfter hovarna bara man går fram till henne. Hon håller dem väl uppe själv, står stilla och har tydligen även en hovform som var nästan identisk med själva skon så han slapp nästan rikta om den något alls. Det är Tingla i ett nötskal det -okomplicerad!
Qharma stack glatt fram mulen i morse och drog upp överläppen flera gånger. Det var som hon ville visa både mig och sin boxgranne Shira nåt. Och det ville hon kanske, hon hade nämligen tappat en framtand! Tandfen har tydligen beställt ett pannband till Qharma eftersom hon tappat sin tand så fint....
Kolla mina tänder, sa Qharma
Mamma och Lusse har kompat ihop i veckan men jag har inte ridit honom något. Det blir min tur att klättra upp på hans rygg fredag och lördag. Helgen kommer även att bjuda på lite annat skoj som inte har hästanknytning som jag ser fram emot!
