Förverkligar du dina drömmar eller är du ett offer för omständigheterna?

Något jag tänkt på mycket den senaste tiden är hur många människor som skulle kunna nå sina drömmar om de inte gav upp redan på startsträckan. Dels är det något jag ser ofta i min vardag som lärare. "Provet gick dåligt för att...." "Jag har inte läst på för att..." "Jag kommer aldrig att klara kursen därför att..." Men det förekommer även friskt runtom mig i privatlivet. Vad hände med att kämpa sig till sina mål? Vad hände med blod, svett och tårar? Man blir ett offer för omständigheterna, går saker inte som smort på första försöket så ger man upp. Säger att det inte kommer att gå därför att xxx omständigheter. Jag ser en rädsla i detta. En rädsla för att misslyckas. En tendens till att tänka att ger jag upp utan att riktigt ha försökt så slipper jag känna den känslan. Jag tror inte vi ska vara så rädda för att misslyckas. Att inse att man genom misslyckandena lär sig något. Att inse att det kan finnas en plan B, C eller till och med D.

Jag kan inte med bästa vilja säga att mitt liv alltid gått på räls. Men det är alltid upp till mig vilket liv jag vill leva. Är jag inte nöjd med hur det ser ut i dag är det bara jag som kan förändra det på allvar. Sjukdomar kan jag inte råda över, men när det gäller min inställning till hur jag hanterar dem är jag boss. När det gäller relationer är det upp till mig om jag vill bry mig om människor som inte vill mig väl, snackar skit eller är avundsjuka. Jag kan välja att bli ledsen över det eller istället tänka att vad bra att jag ändå har andra personer i mitt liv som respekterar mig och finns där för mig och att det är de som ändå i slutändan räknas. När det gäller hästarna så går ju sällan allt på räls. Där är det fullt med utmaningar. I fjol fick jag ju se min dröm om en lovande ung dressyrhäst gå i kras. Dessutom stog Shira skadad med en lång konvalecens. Antingen kan jag se det som ett misslyckande eller så kan jag se det som att det var bra. Att det gjorde att jag fick möjligheten att forstätta utveckla min egen uppfödning som det ändå skar i hjärtat att sälja. Nu då hon ändå inte ska vara hoppehäst passar hon ju lika bra hos mig som är dressyrryttare. Dessutom gav detta mig möjligheten att lära känna Qharma. Fina, rara Qharma som jag redan är väldigt färst vid.

Ska vi gå till utmaningar så är min största utmaning just nu Shira. Där är målet att jag ska fortsätta på den inslagna linjen. Att på sikt våga rida ut ensam på fler och fler rundor. Gå utanför den trygga sfären. Våga tävla på tävlingar med dubbla utomhusbanor. Våga tro på min egen linje med henne och träna för att hålla henne frisk och hållbar i många år framöver. Jag kommer säkert att stöta på patrull många gånger, för det är så livet är. Men då lovar jag att landa i det, skaka det av mig, ta nya tag och sen på det igen. För det är jag skyldig mig själv. För ingen annan än jag kan leva mitt liv.

18 apr 2013