Får man inte vara nöjd?
Just nu är det många som delar en krönika av Mia Skäringer på Facebook där hon hävdar att vi dukar under av bördan av det perfekta livet och att alla som bara skriver glada statusar har något att dölja. Det har även ralerats om detta i Solsidan och det ligger helt klart i tiden när jag läser mina vänners uppdateringar. Det är politiskt inkorrekt att vara nöjd med ditt liv. Det är rent av provcerande. Klaga, annars är du inte normal och det är 100 % säkert att du ljuger dessutom. För inte kan man väl vara nöjd, på riktigt?
Jag hävdar att det kan man. Jag har världens bästa sambo. En person som får mig att ta fram de bästa sidorna i mig, har ett enormt hjärta, aldrig är rädd för att hugga i när det går lite tungt och alltid ser lösningar och inte hinder. Jag älskar vår gård som är precis lagom stor. Dessutom billig att bo på så man har råd med annat än att bara bo och leva och ligger dessutom på en enormt vacker plats på jorden. Visst är jag trött när rättningshögarna blir för digra och visst är ungdomarna jobbiga ibland men på det stora hela gillar jag verkligen mitt jobb. Visst skulle det sitta fint att tjäna mer pengar så man kunde köpa en helt ny bil eller en b-korts hästbuss kanske. Men jag klarar mig ju bra med den bil jag har. Visst skulle det vara häftigt att ha en riktigt välutbildad dressyrhäst och rida svåra klasser på. Men jag skulle ändå inte vilja byta ut varken Fröken yrväder som jag jobbat så mycket med och nu kommit en bit på väg med eller knattarna som gör mig glad vid bara tanken. Jag är på det hela taget ganska nöjd med livet. På riktigt. Faktiskt. Jag har haft mina tyngre perioder då kärleken tagit slut, man åkt på ekonomiska baksmällar, saker krånglat så in i bängen och sjukdomar spökat så jag vet mycket väl att livet inte alltid går det raka spåret men just nu är livet faktiskt gott.
I lördags tog vi julkort på Fröken yrväder och knattarna. Det var ett härligt pass på Shira på min bana som äntligen är ridbar igen efter fredagens snöfall. Jag red där även i måndags och hon var lika fin då. Förutom dessa pass har hon tömkörts i skogen ett pass (svettigt för matte att trussa i snön trots -15!) och promenerats ett pass. I morgon ska J rida henne igen och jobba lite mer med bytena. Sen åker J bort tre veckor men vi ska inte ligga på latsidan för jag har äntligen bokat in träning för Ingrid. Ska bli så kul! 
Lusse red jag i lördags och i måndags. I lördags var jag i Jättendal och red ett pass i djupsnön. 6 km med knähög snö och massor och trav och galopp. Man blev som barn på nytt! I måndags red jag på SRK. Då var han lite stark och ofokuserad i början men lossnade fint efter ca 25 minuter och sista kvarten var han som smör. Det är verkligen stor skillnad på balansen i galoppen i nya sadeln. Mamma har haft lite oflyt med sina riddagar, det har varit extrajobb och snöstorm om vart annat men i dag var de i alla fall ut och enligt rapporten var det en pigg häst. Hon ska rida även torsdag och på lördag är det min tur igen. Då blir det mer snöbus!
Knattarna blev som sagt fotade i lördags de med. De fick springa lösa lite på banan. Tyvärr var det lite is fläckvis under snön och de har ju inga skor så man såg att de var lite försiktiga. Annars tror jag de tyckte det var himla skoj att få göra något igen, var ju några veckor sen sist. Söta som socker är de i alla fall!
Så lika men ändå så olika...
