En hyllning till min sambo

Det här inlägget är en hyllning till min sambo. När vi träffades hade han ingen som helst hästvana. Han hade klappat en häst nån gång och ridit Islandhäst vid ett tillfälle över 10 år tidigare, mer var det inte. Men det tog inte många veckor förän han var med på träningar och tävlingar och hejjade på, traskade runt med häst, höll i snurrande drakblåsande dramaqueenhäst som skulle sadlas osv. Det var ingen mjukstart att vara ute med Shira, då 7 år gammal. Men han klarade det med den äran. Och kan i dag nöjt säga att hon växte upp hon också.

I dag vill jag inte tävla Shira om han inte kan vara med. Hon är klart lugnast om det är Micke som håller och jag som grejjar på tävlingsplatsen. Och jag är klart lugnast om jag har med min honom på läktaren på framridningen. Micke är ju i och med sin egen bowlingsatsning väl insatt i detta med fokus, nerver, prestation så även om han inte kan hjälpa mig ridtekniskt så är det ändå mer värt att få hjälpen med mitt eget fokus. Dessutom har han efter några år tillsammans fått kläm på hur en häst ska gå och kan påpeka små saker jag kan tänka på då jag rider fram.

Även om det är mina hästar är det så skönt att ha en back up hemma. Om jag är bortrest kan han ta stallet. Och om jag är sjuk kan han till och med motionera häst genom promenader och tömkörning som han blivit en fena på.

Men det bästa är hans fantatsiska inställning till livet. Problem är till för att lösas. Alltid en positiv inställning. Aldrig nåt gnäll. Och aldrig bangen att hugga i. För även om det är mina hästar så har de blivit som familjemedlemmar. Det är väldigt mysigt att ha hästarna hemma, att se dem från köksfönstret, följa deras vardag. Inte minst Fjordflickorna som så är så otroligt sociala båda två är ju roliga att ha på gården. De följer oss ofta med blicken om vi är ute.

Qharma & Micke

Nu över till något annat, nämligen den andre mannen i mitt liv: Lusse. I dag var jag och red honom hos mamma & pappa i samband med att vi åt påskbord där. Vi red en timmes lång runda i härligt väder. Det var en hel del röj efter vägen. Men som alltid stannar han upp och liksom frågar mig "ska vi verkligen gå här matte?" och jag säger "ja, det är inga problem" och han svarar upp "har du sagt det så" och slappnar av och knatar förbi. Detta sätt att hantera faror är milsmitt från de stora brunas. I går då jag tömkörde Mirang blev jag varse att hon verkligen är Shiras mamma. På hemvägen bad jag om sidvärts i trav på grusvägen upp till vårt hus. Gruset hade kommit fram på ett ställle och lyste svart i snön.

Mirang: "Här kan jag inte gå!"

Jag: "Jo, det kan du. Gå nu!"

Mirang: Drama! Stegra, bocka på stället, drakblåsa, hoppa upp i snödrivan

Jag: "Äh, du vet ju att det inte är nån idé efter 20 år tillsammans.

Mirang: Djup suck och går på gruset.

Det är liksom lite lättare med en häst som är som Lusse! Vi får se hur småflickorna kommer hantera livet. Om det är för att Lusse är Lusse, för att han är Fjording, för att just han och jag har den relation vi har eller för att han är valack. Ja, det är oklart varför han alltid tror på mig och säger ja och amen till allt jag ber honom om och så har gjort sen vi köpte honom som 3-åring. Hur flickorna kommer att bli får som sagt framtiden utvisa. Men otroligt goa är de båda två. I går fick de sig ett påskbad! Jag svampade dem på de fläckar de hade lösa i boxarna och båda två var lika glada för det, stog och grejade med mularna och tyckte att det var prima massage!

Jag tror kanske de kan ha lite mer åsikter om livet än Lusse, men att det på det stora hela kommer att vara mindre dramaqueenande i min vardag än det varit med de långbenta. Till Shiras försvar får jag väl säga att det är rätt sällan hon faller in i de banorna numera, kanske för att jag fått ett bättre ledarskap över henne. Mirang är även hon en stabil häst, om jag inte går utanför hennes komfortzon vare sig fysiskt eller psykiskt. Och grus i snön vet ju alla vilka risker det kan medföra för en 500 kgs häst!

29 mar 2013