Drömhästen -finns den?

Jag har ju nån slags vision om hur min ultimata drömhäst skulle vara, om vi bortser från pengar. Det skulle vara ett kolsvart sto på 165 cm som alltid stog blickstilla då jag skulle klättra upp på henne. Hon skulle vara vacker som en dag och högrest och långbent i modellen. Hon skulle röra sig så folk häpnade men ändå vara bekväm och enkel att sitta på. Hon skulle vara full av energi och karisma på dressyrbanan men ändå aldrig tittig, het eller spänd. I skogen skulle hon vara som en filbunke oavsett vad vi stötte på, väder eller vind. Hon skulle vara en ängel i all hantering, enkel att lasta och åka med själv, kunna stå på trailer, vara hovlsgarens drömkund och dessutom go och rar att pyssla med. Hon skulle vara si så där 8-10 år gammal så vi hade många år kvar tillsammans och dessutom utbildad och tävlad St Georges eller högre, så jag kunde lära mig mer och komma vidare upp i klasserna.

Finns den här hästen ens? Jag tror faktiskt inte det. Just framför allt kombinationen av elektrisk dressyrhäst och cool utekompis tror jag är ganska svår att finna i en och samma halvblodskopp. Var för sig -absolut. Men inte i just samma. I alla fall inte utan en del jobb med att bygga upp tilliten och förtroendet tillsammans. Däremot tror jag att man delvis kan forma sin drömhäst av den häst man har, till en viss nivå. Även om det kan kräva mer eller mindre jobb beroende på individ och personkemi.

När jag bestämde mig för att satsa på Fjordingarna var det mycket för att då jag tänker tillbaka på de senaste åren så är det med Lucidor som jag har de roligaste minnena. Härliga Lusse som faktiskt har ganska mycket av det jag skriver ovan. Han är både vacker, syns onekligen i mängden, rör sig bra, är lättsam i all hantering, en häst att vara trygg på ute men som ändå är full av energi. Skulle jag önska något så hade han ju kunnat få vara 15 cm högre och ha ännu lite mer klös i sig på dressyrbanan. Men han är ändå ganska nära min drömhäst så som jag tänker mig den i tempramentet.

När det gäller Tingla och Qharma tror jag att de kan komma kanske ännu lite närmare eftersom jag har möjligheten att forma dem själv redan från så unga år. De har grundförutsättningarna i form av bra extriör och gång samt den där karisman. Det liksom strålar om båda två. De vet sitt värde. Båda två stammar från riktigt fina mödernen. Både Tara och Magda är nära sina Elit-titlar på förhållandevis få avkommor. De är ju dessutom ston vilket är ett plus då jag har ett visst avelsintresse.

När det gäller Shira kan man väl säga att hon kompletterar stallet. Hon är vacker som en dag, rör sig så pass att det kan räcka en bit upp i klasserna, har bra storlek och är bra i all hantering. Hon är riktigt rolig att trimma på tack vare hennes inställning till jobb. Hon är lite "skoskav -jajamensan!". Dvs även om övningen är svår och tung så biter hon alltid ihop och jobbar på. En riktig arbetsmyra! Hennes dramaqueensida jobbar vi på. Kanske kan hon med tiden bli den där hästen man rider ut ensam med på lång tygel även i blåst och tävlar ute på dubbla banor utan att hon tappar fokus. Vi har kommit en bra bit på väg i alla fall, efter den här vintern med mycket uteridning i ur och skur.

Även om det inte blev som jag tänkt mig under fjolåret tror jag banne mig att det ändå blev bättre. För det kommer alltid att vara flest vardagar på ett år. Det viktigaste med häst är att alla de där dagarna mellan tävling och solvarma dagar gör det värt att hålla på. Att det känns roligt och värt all den tid och pengar man trots allt lägger ner. Och det gör det just nu. Jag behöver bara titta ut genom köksfönstret och se mina gula solar så sprider sig ett leende. Sen ser jag Shira och minns vårt pass nere på klubben i morse. Hur vi satte bytena. Hur hon travade med tryck och lätthet framtill. Hur hon skrittade avspänt ute i skogen efteråt i solen och fågelkvittret. Ja, då tänker jag att det är defintivit värt det.

Lusse 3 år och jag på en av våra första promenader

2 apr 2013