Att veta vad man letar efter
Att rida är inte lätt, och ju mer man lär sig ju mer märker man att man inte kan. Det är en sanning nog de flesta kan enas om. Men ibland är det svårt att veta exakt vad man saknar, om man aldrig upplevt känslan när det är helt rätt. Sen jag red in Tingla har min ridning utvecklats massor rent tekniskt och sitsmässigt. Detta kan låta underligt, eftersom hon är en unghäst. Men hon är känslig på rätt sätt, dvs hon är lyhörd för små hjälper och går helt enkelt allra bäst om man rider henne så. Dessutom är hon fullkomligt obrydd för vad som sker omkring henne. Tingla har ett sällan skådat självförtroende -hon är liksom tuff för två. Skulle jag nån gång tveka känner jag hennes men kom igen nu tanten, var inte en sån fegis! Jag får direkt bekräftelse av henne att det jag gör är rätt. Det kan räcka att rida lätt lite lägre över sadeln, räta upp sig några centimeter, att bara krama tygeln. Små, små signaler ger snabbt gensvar. Shira är också känslig, men hon är svårare för hon är även känlig för omgivningen och spänner jag mig så blir hon spänd direkt.
Att rida Tingla har gjort att jag letar efter en känsla jag aldrig haft med någon häst förut. Det där fullständiga samspelet när det känns som din häst kan läsa dina tankar nästan. Och nu vill jag hitta den även med Lusse. Bussiga, goa Lusse som på gott och ont inte är lika känslig. Den här vintern har ju träningens fokus legat på grunder och att snäppa upp min ridning. Det ska se enklare ut och kännas enklare helt enkelt. Och det har gett resultat. Dagens träning för Ingrid med Lusse kändes jättebra! Jag kunde göra små förändringar och han svarade upp så fint. Och Ingrid var på mig varenda gång jag försökte fuska och jag fick flera aha-upplevelser på hur förbättad teknik hos mig faktiskt kan göra stor skillnad hos Lusse. Kanske lurar han mig att rida mer än jag behöver ibland? Och vilka fina ökningar han gjorde!
Lusse väntar på sina morötter efter träning
Tingla herself har jag ridit både måndag och tisdag. I går blev det galoppjobb i snön. Bara man gjorde en ansats till galoppskänkel flög hon iväg som ur startboxen på Täby galopp. Livet leker, tycker Tingla! Hon är så frän för fast hon är så pigg så känner man sig trygg. Jag har insett att lilla fröken har lätt för bytena. Jag satt till, la om hjälpen och vips hade hon bytt rent. Jag har ju testat detta några gånger förut och det är i princip full utdelning på rena byten hos denna blivande femåring. I dag trimmade jag henne ett kortare pass på ridbanan. Fortfarande en otroligt pigg häst men hon lyssnar så fint. Jag känner sån glädje över henne. Hon är verkligen ett riktigt lyckopiller.
Det är även Qharma. Alltid lika positiv och som Amanda sa häromveckan det tar sån tid att göra iodning henne för hon tittar på en med den där blicken och då måste man stanna upp och mysa med henne och det ligger mycket i det. I går tömkörde jag henne på ridbanan och jösses vad det finns potential i henne! Det känns som jag har allt jag möjligtvis kan önska i Tingla och Qharma.
Februari - och motivationen är på topp!
