Att vara en rädd ryttare
Att vara en rädd ryttare har jag erfarenhet av och tänkte ge några synvinklar på i detta inlägg. Under ponnyåren hade jag förmånen att ha bussiga väl utbildade ponnyer med mycket motor (jag räknar inte in shettisen här). Det värsta som kunde hända var i princip att ponnyn sprang lite för fort en stund. Ramlade av dem gjorde jag i stort sett inte en enda gång. Hoppning gick till så att man byggde ett hinder och hoppade över det. Det fanns ingen tvekan eftersom ponnyerna alltid visade mig vägen.
Men så fick jag min första stora häst. Mirang 2 år som jag skulle rida in själv, utan större unghästvana. Och såväl stegringar rätt upp, tvärvändningar med vilt bockande sken hemöver som spanska ridskolans caprioler ofrivilligt blev vardag. Det tog ganska många år innan vi rätade upp detta och det var med stor hjälp från andra. Dels red jag hela tiden för tränare och dels var hon på utbildning/tillridning i omgångar.
Mirang och jag blev ett team med åren och jag var inte längre rädd att rida henne. Men ryttarsjälvförtroendet hade fått sig en känga. När man är rädd tänker man inte konstruktivt. Det blir liksom svart. Man hamnar i livräddningssits, fäller överkroppen framåt som en fällkniv, kniper med knäna, lättar med rumpan och drar i tyglarna istället för som man borde: sitta avspänt och tungt med rumpan, släppa knäna, inverka med benen och våga lätta av i handen. När jag sedan började rida den unga Shira kom samma känslor tillbaka. Shira har aldrig stått på bakbenen men hon har varit väldigt explosiv och spänstig och haft en förkärlek för stora brallserier, med fördel i kombination med snabb galopp.
När man har en häst man är rätt att rida kan man välja mellan några olika saker. Dels kan man ju byta häst. Det finns enklare individer och kanske skulle man ha roligare med dem. Eller så kan man välja bort att göra sånt som triggar, som t.ex. att hoppa, rida ut ensam, tävla på stora tävlingar med mycket intryck osv. Eller så bestämmer man sig för att man vill fixa det och bygger upp en strategi.
Jag har alltid velat komma till rätta med rädslorna. Jag är tjurig som en åsna och har inte velat ge upp. Sen har jag genom åren bestämt mig för vad som är värt att kämpa med och vad jag faktiskt kan släppa med gott samvete eftersom det egentligen inte är viktigt för mig. Med Mirang kom jag t.ex. till en gräns där jag var rädd att hoppa på en högre nivå än vi gjorde. Vi var stabila på 110 cm nivå men 120 kändes för högt för mig. Då valde jag att låta Johanna tävla henne i 120 cm. Det kändes aldrig som ett misslyckande för det var något jag bestämt mig för att jag faktiskt inte behövde göra. Däremot hade det känts som ett misslyckande om jag inte klarat att rida ut henne ensam eller tävla henne på stora utomhustävlingar, då det var något jag verkligen ville göra.
Det jag gjorde var att jag byggde upp en strategi. Jag bestämde mig för små delmål. Med Shira var det stora målet att våga rida ut ensam på alla vägar i alla väder. Delmålen har bl.a. varit att rida ut snälla vägar med sällskap som sedan trappades upp till alla vägar med sällskap. Sen byggde jag på med snälla vägar ensam vid lugnt väder och gärna den tid på dygnet då det inte är så mycket rörelse. Vissa dagar kände jag att hon var tossig och då gick jag t.ex. på bortvägen och red hem. Detta har utvecklats till att jag i dag faktiskt rider alla rundor i alla väder ensam. Och det känns bra, jag är aldrig rädd ute i skogen med henne längre. Jag vet var jag har henne.
Ett annat mål jag hade med Shira var att våga tävla dressyr. Hon var som unghäst mötesrädd och svår att rida tillsammans med andra hästar så att rida fram var inte det lättaste. Det målet utvecklades sedan till att våga tävla dressyr på stora utomhustävlingar med dubbla banor. Målet att tävla dressyr började med att andra ryttare, dvs Calle och Johanna, fick ta detta i början. Ge henne rutin eftersom de var orädda och kunde ge henne den support hon behövde. Jag har aldrig varit rädd att ta hjälp eller att sett det som ett misslyckande att ta hjälp.
Då Shira var sex år började jag tävla henne. Bara inomhus och jag red i säkerhetsväst i början. Sen har jag så sakteliga trappat upp nivån till att i fjol faktiskt rida flera utomhustävlingar och med dubbla banor och det gick bra. Jag är väl inte helt i mål ännu med detta, det finns tävlingsplatser jag ännu valt bort för de känns svåra och vi har ännu inte startat Msv B ute då jag tror det kan bli lite mer lattjo lajban med bytena. Men vi är på god väg.
Utöver strategin med delmål har jag haft två andra strategier och det ena har varit att försöka att undvika misslyckanden. Har jag märkt att situationen skulle bli mig övermäktig har jag undvikit den. Dvs jag har kanske tömkört istället för att rida ut just den där blåsiga dagen eller ridit åt ett annat håll om det pågått aktiviteter i en trädgård som skulle kunna få Shira i spinn. Det andra har varit att bygga självförtroende på hästar jag känt mig trygg med. Här har bl.a. Zorro och Lucidor spelat stora roller. Bussiga valacker som förvisso haft en del drag under galoscherna men inte varit så explosiva som Mirang och Shira. Jag har fått lyckas på dem. Utmanat mig själv. Och succesivt flyttat fram gränserna även med de svårare hästar jag haft i stallet. Jag tror det är jätteviktigt att man också sitter på hästar man litar på om man blir skrämd av sin egen. Annars är det lätt att det blir rundgång och man kommer aldrig ur den onda cirkeln.
Så vad kan man säga om detta sammanfattningsvis? Jo, kanske att jag i botten är en ganska försiktig ryttare men att jag också är tjurigare än de flesta. Och att man kan nå sina mål om man verkligen vill, men det kommer kräva en insats av fjärilar i magen och en jäkla massa både styrke och teknikträning. Här kommer två klipp där man ganska tydligt kan se skillnad på livräddarsitsen jag hade då hon var unghäst till den jag har i dag som är mycket mer oberoende, även om det finns mer att utveckla helt klart. På den första är Shira 5 år och på den andra 10.
https://www.youtube.com/watch?v=gdwOYBJPuBc
https://www.facebook.com/video.php?v=10153091967392074&set=vb.551087073&type=3&theater#!/video.php?v=10152955411677074&set=vb.551087073&type=3&theater
Veckan med mina hästar har varit bra. I måndags red jag och Shira för Ingrid. Ett jättebra pass! Mot slutet blev det lite rörelse med läktarstädning och det kom in fler hästar men Shira fortsatte fokusera på mig och vi red vidare med bytesjobbet vi höll på med utan några som helst problem. Sånt är verkligen en seger i sig!
I övrigt har vi hunnit rida ut två pass hemmavid i alla gångarter som känts bra. Det ena av dem hängde även Tingla och Amanda med på. Tingla var pigg som en spigg men det blir liksom aldrig läskigt med Tingla. Hon är ärlig i sin energi och far aldrig iväg i tokerier utan att förvarna. I dag blir det tömkörning för Shiras del för att mjuka upp henne lite lätt inför helgen då vi ska träna för Mats lördag/söndag. Jag har även tömkört Tingla ett pass som var jättebra. Hon är så fin på tömmen! Vi körde förbi fåren och grey houndsen men nu var det ljust och hon såg vad det var som lät och då var hon inte rädd. Qharma har bara varit i hagen. Hennes oskodda hovar tillåter inte annat nu då det varit plusgrader och blivit is istället för snö. Jag har pysslat lite extra med henne men Qharma tycker ändå att livet är lite orättvist. Varför får kompisarna så mycket egentid med matte? Qharma vill också komma ut och jobba!
Qharma drömmer om fluffig snö...
Lusse red jag på SRK i tisdags. Ett bra dressyrpass! Nästa vecka ska vi träna för Ingrid. Jag hoppas vi får en massa bra tips inför årsdebuten som går av stapeln v 10. Nästa gång jag klättrar upp på Lusses rygg blir på söndag. Då ska han vara med på WE träning i Njurunda. Det tror jag han kommer att uppskatta!
