20 år 1 månad och 10 dagar

var hon i min ägo, finaste Mirang. I dag har hon vandrat vidare bort mot horisonten och över regnbågsbron för att göra sällskap med sina gamla kompisar Figaro, Gulette, Zabinha, Champinjon, Zorro och Magitza.

När jag köpte Mirang gick jag i årskurs två i gymnasiet. Hon har alltid funnits där genom flyttar, pojkvänner, studier, samboskap, uppbrott och nya kärlekar. En trygg punkt vid sidan av saker som förändrats. Det har alltid funnits en svart sammetspäls att snusa i under tunga stunder. Men också en pigg ekorrblick och raska fullblodsben som burit mig över höga hinder, till godkända dressyrprocent som gjorde att jag fick min dressyrdomarexamen och i rask galopp över stubbåkrar, barrstigar och sandvägar. På senare år har hon även erbjudit en bred trygg rygg att skritta ut barbacka på och bara andas stillheten och landa efter en stressad dag. Hon har lärt mig vad uttrycket trägen vinner innebär. Hästen som då hon var unghäst var så bakrädd att ingen vettig kusk ville köra in henne. Henne körde jag in själv till slut. Andra gången hon travade i vagn brast fästet till svanskappan så baksele och svanskappa åkte ner och trasslade in sig i hennes bakben. Självklart blev hon rädd och stack iväg. Men på ett enkelt kommando från mig stannade hon, stod blick stilla så vi kunde trassla ut henne och sedan köra vidare som om inget hänt. Jag körde henne många gånger efter det, utan minsta spänningar hos henne. För hon litade på mig. Vi växte ihop med åren.

http://www.moabelin.n.nu/20-ar-tillsammans

Jag hade hoppats få ha henne här på gården tills hon blev riktigt gammal. Få gå i stora hagar och ha det bra. Succesivt trappa ner ridningen och med tiden bara bli sällskapshäst. Men i somras fick Mirang fång. Då hon även med största sannolikhet har cushings -hon är inte testad för det men har alla symptom- är risken för återfall av fång stor. Hon kommer därmed aldrig mer kunna gå på gräs och beta med kompisarna. Hon har skador på sina hovben vilket gör att man heller inte vet i hur stor utsträckning hon kommer kunna ridas. För mig är det inget liv för en gammal vän att ställa henne i en jordhage ensam och så ska hon kanske inte ens få ridas. En tävlingshäst som alltid fått vara i centrum. Det är inte ett värdigt liv och jag var skyldig henne detta medans gnistan fanns kvar även om det var ett fruktansvärt tungt beslut att ta så gjorde jag det av respekt för och kärlek till henne.

Sista dagen fick hon gå med sin dotter i stor hage vilket hon inte gjort sedan i början av juli. Beta, rulla sig riktigt lerig och klia varandra. Sista kvällen borstade jag henne fin och så red vi ett varv runt täkten. När vi var längst bort tittade hon ut över horisonten med spetade öron. Då gick solen ner. Sen skrittade vi hem. En mäktig stund.

Den sista morgonen vaknade jag till ett vitt landskap, frost. Till och med naturen tog adjö. Hon fick avsluta på samma klinik som jag besiktade henne för 20 år sedan. Detta är även samma klinik och veterinär som hjälpte mig att få Shira tillbaka på banan i fjol efter hennes skada. Cirkeln blev därmed sluten. Jag minns henne med glädje även om tårarna rinner i strida strömmar i dag. Älskade fina lilla häst.

Sov så gott!

25 sep 2013